Bobo

Min första anställning efter Beckmans var Rosenudde Förlag och modetidningen Clic. (Eller "CliC" om man skall typografera som tidningshuvudet.) Det var tidningens tidigare ad, Håkan Menfors, som var anledningen till att jag sökte mig till just Clic. Jag hade gjort mina första illustrationsjobb för honom, några klippta collage, och när jag satt med Håkan i hans arbetsrum första gången kände jag bara: Här hör jag hemma. Håkan och jag hade dessutom ett gemensamt intresse för långa saxar.

Men Clic 1990 var en annan tidning än Clic 1987. Det hade varit turbulens på tidningen, olika syn på inriktning, snille och smak. Jag kom precis i skiftet från en ad till en annan. Ulf Norlén och Stefania Malmsten hade precis slutat (om jag minns rätt). Det gamla teamet hade gått i protest när man tvingats lägga Julia Roberts på omslaget. Istället hade en ny ad, Cina Giesenfeld, just tillsatts. Cina kom från Interview. Jag skulle bli hennes ad-assistent.
Cina hälsade mig med orden: "Här skall vi uträtta storverk du och jag!". Så blev det aldrig. Något fungerade inte i samarbetet mellan ateljén och redaktionen, och redan på min första lunch som anställd på tidningen meddelades jag att Cina skulle komma att få sparken – om en vecka. Då skulle chefredaktören vara tillbaka från New York. Det var därför viktigt att jag inte avslöjade detta för henne. Min första anställning började alltså med en otroligt jobbig "Judasvecka" som kändes som den aldrig skulle ta slut. Personalfrågor på modetidningar är ett kapitel för sig.

Min stora förebild på Clic blev istället Bobo Karlsson. Jag hade läst hans New York-bok ("NEW YORK NEW YORK", Prisma 1981) om och om igen och sett och hört hans storstadsporträtt i tv och radio. Jag har många minnen av Bobo från den tiden, skarpsynt och lyssnande som man är på sin första anställning. Men mest kommer jag nog minnas Bobokvällarna på PA&Co, med Ingrid Larsson eller Claes och Christina Britton. En milstolpe i mitt liv är också helkvällen i New York. Vi började hemma i Bobos lägenhet i Tribeca, fortsatte till åtminstone sex olika klubbar och barer jag inte längre minns namnen på, (bland annat en polsk strippklubb) och hur vi 07.00 skildes åt, i morgonljuset mitt på Broadway, då Bobo formligen hällde in mig i en taxi hem. Minns bilden av Bobo från taxifönstret jag låg tryckt emot, minns hur han vände om och fortsatte mot en sista afterafterhours club, i skrynklig khakifärgad bomullskavaj, ljusblå byxor och sneakers. Vackert. Jag kunde inte fått en bättre introduktion till New York-natten.

Bobo-bild: Hasse Persson.