LUCKA 10: Ökenmannen

(Las Vegas, 1984) Jag gick och gick till jag nådde utkanten av Las Vegas. Öknen tog vid nästan direkt. På väg dit hade vi flugit i luftgroparna över Death Valley. Det här var en annan öken, med smutsig sand, korrugerad plåt, kondomer och navkapslar.
Jag letade ormar, lyfte på brädor och plåt. Under en krossad lastpall fick jag napp. Ormen var lång och svart, osäker på vilken sort, men huvudformen och sättet att ringla sig fram ”raka spåret” avslöjade att det nog handlade om en snok och ingen giftorm.
När jag börjat min vandring var det fortfarande morgon och nästan svalt. Nu var det mitt på dagen och nästan fyrtio grader varmt, en hetta jag aldrig känt sen dess. Fel förutsättningar för en promenad i öknen. Men ormarna och ödlorna lockade för mycket.
Marken bestod av hårt packad sand. Några hålor att fly ner i fanns inte. Ormen försvann in under allt som gav skugga och skydd. Gång på gång lyckades jag skrämma fram den och vår gemensamma väg ledde oss mot några täta snår.
Där tog det stopp. Ormen slingrade in i snåret, nästintill ogenomträngligt av grenar med sylvassa taggar och försvann in under något som såg ut som flera lager wellpapp.
Jag stod en stund och tittade in i buskaget. Grenarna växte tätt och gav en svalkande skugga.

Så såg jag plötsligt hur något rörde sig därinne. Det var som om marken fick liv, kartongbitar och grenar började långsamt röra sig och jag såg konturen av något. En människa.
I profil såg mannen ut som en egyptisk mumie. Han låg med nacken bakåt i en konstig knyck, med munnen öppen och i gapet rörde sig en tunga. Klubbformad och torr som på en papegoja.
Långsamt tog han spjärn med armbågen mot marken och hävde sig runt mot mitt håll.
Hans ena öga blänkte i bladmörkret. Våra blickar möttes i vad som kändes som en minut. Ingen av oss sade något.

Han nappade åt sig några reklamblad för en eskortfirma (de låg spridda överallt), tryckte in dem under wellpappen han låg på och såg tyst upp mot mig igen. Tungan rörde sig i den öppna munnen. Adamsäpplet på halsen likaså. Sedan vände han ryggen mot mig. Rädd vände jag och började gå därifrån – skyndade. Det var som om jag hade Death Valley flåsande mig i nacken.
Jag lät öknen och dess invånare dö ifred.