LUCKA 11: Cat Woman

(Vasastan, Stockholm 1990) ”Jaha så här bor jag”, sa hon samtidigt som hon tände upp i hallen. Jag såg en hallspegel med semestervykort instuckna i ramen, rader av festskor och ett par leopardmönstrade nästan lårhöga stövlar. Jag satte mig att snöra upp kängorna medan hon försvann in i badrummet.

Då såg jag dom. Ur det angränsande (enda) rummets mörker kom först en katt, sedan en till. Och så ännu en. Ytterligare två katter. Sammanlagt sju katter. På katters märkligt ointresserade och falskt tillgivna vis strök de sig mot mina kängor och snuddade sina små blöta nosar mot mina händer medan jag knöt upp kängorna. En av dem tog ett skutt upp på det lilla hallbordet för att komma närmre.

Jag är kattallergiker. Ett enda litet mikroskopiskt kattmjäll i mina ögon är lika med katastrof. En katts saliv mot min hud resulterar i nässelutslag. Kattpäls mot min kropp ger upphov till röda kartliknande fläckar. En etta i Vasastan med sju inneboende katter är helt enkelt helvetet på jorden.

Hon kom ut från badrummet och satte sig på huk för att hälsa på katterna. Hon fick en annan röst. ”Heeejsan mina små snosingar. Hej snuttis. Hej Mimsan. Vill ni hälsa? Ja, vill ni hälsa?” sa hon medan hon klappade om dem en och en.
”Jag hoppas att du inte är allergisk?” frågade hon.

Jag borde ha gått, men jag valde henne, sängen och de sju katterna. (Här finns utrymme för beskrivning av människans olika begär.) Min teknik är att andas in med näsan och ut med munnen och med hjälp av ett slags självsuggestion ”stänga av” huden och alla de celler som kan tänkas vara känsliga för katthår. Tyvärr hjälpte inga knep. De sju katterna var mig övermäktiga. Ögonen blev snabbt illröda och så igensvullna att jag knappt såg vem som låg med mig i sängen. Dessutom måste hon haft katterna i sängen för min rygg brände och det kliade på armar och ben.

Plöstligt slet hon undan täcket och gick fram till det enda fönstret. ”Kom hit! Jag vill kyssas. Här.” Jag tog sikte mot ljuset från fönstret och vinglade upp ur sängen. Katterna snodde kring benen. Hon började kyssa mig, våldsamt och intensivt. Hon bet i mina svullna läppar. Katterna slickade mina vrister.
Så sköt hon mig ifrån sig och plockade upp en telefon (formad som en banan) och började hetsigt slå ett nummer.

”Såg du nu? Såg du nu att jag också kan ha en annan? Jag kan också kyssa nån. Jag vet att du ser oss. Ditt dumma jävla as.” Hon skrek i luren och tittade samtidigt ut mot ett fönster i huset mittemot. Så höll hon för luren och viskade åt mig ”Du kan gå nu.”

Hela min kropp dunkade av blod på väg till olika hudutslag. Ögonen rann och jag lät bli att knyta kängorna eftersom jag inte hittade några hål att stoppa snörena i. Jag gick nedför trapporna, stötte i väggen vid varje nytt våningsplan och så var jag ute på gatan. Återstod att famla sig hem.