LUCKA 15: Rosenqvist på Knarket

(Lidners Plan, Kristineberg, Stockholm, 1990) I början av 90-talet fick jag ett rivningskontrakt i Kristineberg. Lidners Plan, en gata där alla grannar såg ut som den gamle DDR-ledaren Erich Honnecker, Åsa-Nisses fru eller nånting mittemellan. Varje morgon stod en ambulans parkerad utanför någon av portarna. Ambulanserna lämnade alltid Lidners Plan utan vare sig sirener eller blåljus för att föra någon av alla Erich Honneckarna till den sista vilan. Min lägenhet var i nedgången funkis-stil. Parketten var loss på vissa ställen och i badrummet fanns det vatten överallt utom där det skulle. Redan första veckan ringde fastighetsskötaren på.
”Har du märkt att gaslågan på din spis är grön? Det ska den inte vara. Det kommer sig av att ditt kylskåp (som var i trä) läcker freon. Freonet i lägenheten får gaslågan att bli grön istället för blå.”
Härligt. Så jag hade andats freon ända sen jag flyttat in? Fanns det ett ozonhål över Kristineberg? Ytterligare några veckor senare ringde det på dörren igen. I dörren stod en liten kompakt man med dinglande polislegitimation i handen.
”Ja, hej. Jag kommer från polisen. Skulle jag kunna få låna din telefon? Vi befinner oss i radioskugga häruppe.”
Han tog av sig sina skor och gick in i rummet efter telefonen. Vad skulle jag göra under tiden? Tjuvlyssna på samtalet? I en etta tvingas man vara social med sina gäster. Jag återgick till mina Rice Crisp med mjölk. Jag hörde allt mannen sa i telefonen.
”Ja, tjenare, det är Rosenqvist på Knarket, här. Ja, det är det här konstnärsköret på Lidners Plan, du vet. Ja, jaja. Jo, förstår du, nu skulle vi behöva göra en husis här och vi skulle behöva en låssmed. Kan du ringa på nån sån?”
En husrannsakan hos min granne? Var hade jag hamnat? Jag försökte äta mina Rice Crisp som om ingenting hade hänt. Snap, crackle and pop!
”Tack du, det var snällt, sa polisen och snörade på sig skorna ute i hallen. En stund senare ringde det på dörren igen:.
”Ja, tjenare. Nu är det jag igen. Dom är så heta på sina walkie talkies därute, aspiranterna, så nu har dom OCKSÅ ringt på en låssmed medan jag var inne. Jag skulle inte kunna få låna telefonen igen?”
Han tog av sig skorna igen och jag återgick än en gång till mina flingor. Det dröjde ett tag till han kom fram. Under tiden hörde både han och jag hur det droppade flingor och mjölk från skeden och min haka.
”Ja, tjenare, Rosenqvist, Knarket igen. Jo, nu behöver du inte ringa på nån låssmed. Jasså du har redan gjort det? Avbeställ honom i så fall!”
Han snörde på sig skorna än en gång, tackade och gick. Som ni förstår, var han snart tillbaka.
”Alltså jag blir så förbannad. Nu hade aspiranterna där ute avbeställt SIN låssmed också… Skulle jag kunna få…”
”Jaja, sa jag och dukade ut flingorna. Allt var ändå förstört…
”Rosenqvist på Narkotika igen. En låssmed till Lidners Plan! Omedelbums!”
Sedan såg jag i titthålet i dörren hur tre låssmeder sågade upp min grannes dörr. Jag såg varken Rosenqvist eller grannen mer.