(Allmänna BB, Stockholm, 651219) När jag gick i trean i lågstadiet hävdade jag att jag mindes min födelse. Minns att jag stod i grupprummet utanför klassrummet, ansatt av klasskamraternas tvivel. Det är många år sedan och jag vet inte längre vad som är vad. Någonstans inom mig har jag en känsla av att jag bryter igenom ett brus liknande myrornas krig när tv-sändningarna är över. En annan känsla är den att gå från pulserande rött till slamrande vitt. Den trygga mjukt rundade livmodern med omvärlden utanför som mummel och basvibrationer. Förlossningssalens ljusrörsljus, skarpa vinklar och vassa hörn. Samtidigt kan jag komma på många skilda upplevelser och erfarenheter som skulle kunna ligga till grund för dessa hågkomna förnimmelser.
Jag hade ofta öroninflammation som liten. När öronläkaren punkterade trumhinnan, eller då man med ett instrument blåste hörselgången fri, blev den upplevda tillvaron med ens mer slamrig, kantig och diskant. Omvärlden kom plötsligt närmre, med högre ljudvolym. En sinnenas utvidgning, en ytterligare dimension.
En annan gång skjutsade mina mostrar mig på en luftmadrass på grunt vatten. Jag var kanske fem år. I ett obevakat ögonblick vinglade jag till och föll i vattnet. Minnet av hur jag kämpar för mitt liv nere på botten och minnet av stenarna, sanden och mina mostrars ben är en mardröm som följde mig länge. Att gå från ett element till ett annat, från luft till vatten och kanske ännu tydligare tillbaka, borde påminna om födelseögonblicket.
Samtidigt har jag alltid varit övertygad om att det lilla barnet verkligen kan minnas sin födelse. Det måste ju vara en så obeskrivligt stark, omtumlande och chockartad upplevelse. Om ettåringen minns födelseögonblicket, om än vagt, varför skulle inte detta minne kunna föras över också till tvååringen? Födelsen kanske lever vidare som en känsla av att gå från ett element till ett annat i drömmar, mardrömmar och feberdrömmar?
I min klass i lågstadiet fanns en kille som alltid började sina meningar med ”Jag känner en kille som…”. Han kände på något märkligt sätt alla i hela världen och kunde på så vis associera och nästla sig in i precis alla pågående samtal. Bland annat hävdade han att hans kusin varit på månen.
Kanske drog jag det där om min egen födelse i ett försök att bräcka honom. Kanske inte.
3 kommentarer:
vid två år ungefär drömmer man om lejon många barn gör det
det är vårt kollektiva minne enligt Jung
vi minns våra förfäders steg på savannen, lejonens manar i vinden, vrålen mot himlen
jag minns spindlarna under brunnslocket min första mardröm
omedvetna menar jag (Jung)
Grattis på födelsedagen!
Måste bara säga att du skriver fantastiskt bra. Det är ofta jag är inne på olika bloggar och läser texter som jag tycker är välformulerade och trevligt skrivna. Alltför sällan låter jag författaren veta det. Men det ska det bli ändring på! Den här julkalendern kan vara det bästa jag har läst på väldigt länge.
Keep up the good work.
Skicka en kommentar