LUCKA 22: Kollegan

(Stockholm, 1985) Min första anställning i livet var som skyltare på Almqvist & Wiksell Bokhandel på Gamla Brogatan i Stockholm. Efter en tid avancerade jag och fick istället skriva bokbeställningar på små lappar i liggande A6-format. En bokbeställning – en lapp. Lappen bestod egentligen av tre lappar som satt hophäftade och mellan dem satt två blåa karbonpapper. Lapparna skulle sedan rivas isär och läggas i olika lådor. Då och då kom annan personal och tömde lådorna för vidare transport inom bokhandeln.

Jag delade min tjänst med en bokhandelsassistent nära pensionsåldern. Vi skrev våra bokbeställningar, mest under tystnad, men emellanåt samtalade vi kontrollerat. Min kollega förde och jag följde. Inte helt oväntat handlade våra samtal om författare och litteratur. Men ofta handlade det också om kollegans ångest inför åldrandet, för att inte tala om dödsskräck. Innan mitt år på beställningsavdelningen visste jag inte hur många samtalsämnen som kan associeras vidare till åldrande för att så småningom avslutas med ett samtal om döden. Min bokhandlarkollega förde och jag följde, även i dessa samtal. Exempelvis hade jag sett ett tv-program med journalisten och kåsören Thorsten Ehrenmark och kommenterade detta varpå kollegan såg rätt ut i bokhandeln samtidigt som han tänkte högt: ”Ehrenmark, ja… Han dog ju nyligen. Han var född 1919, samma år som jag. Och nu är han död.”
Ibland visade han fram sina händer för mig med orden ”Titta, de här vita fläckarna… har de inte brett ut sig? Är det inte större idag? Jag skulle kunna svära på att de inte var så här stora för en månad sedan.” De vita fläckarna synliggjorde det obevekliga åldrandet och den annalkande döden. Så måste i alla fall min äldre kollega ha sett det. Frågan ställdes flera gånger i veckan.

Luften var torr i bokhandeln som den är på platser med mycket böcker. Hela den stora bokhandeln var ett enda stort läskpapper som sög must och märg ur de anställda. De äldre kollegorna såg också mycket uttorkade ut. Det fanns liksom ingen fukt i dem och deras röster var antingen hesa, knappt hörbara eller salivlösa och kraxande som kråkor. Dessutom har jag aldrig sett så mycket damm som på Almqvist & Wiksell. Man såg det överallt, på böcker, hyllor, skyltar, affischer, lampor, ljusrör och den wire som höll uppe ljusrörslamporna. Tjocka feta dammtussar av papper och stoft från den röda nålfiltsmattan som klädde hela övervåningen.

Med allt prat om död och kroppens förruttnelse, den torra luften och allt damm som långsamt lade sig tillrätta i skikt efter skikt var det kanske inte så konstiogt att min mycket äldre jobbkollega var intresserad av kvinnor.
En av mina jämnåriga kollegor skulle kunna beskrivas som ett platinablont bombnedslag, något hon var mycket medveten om. Hon hade synliga strumphållare och en mouche applicerad på samma ställe som Marilyn Monroe. Vad hon gjorde i Hades var för mig totalt obegripligt. Var gång hon kom för att vittja kollegans beställningslåda var en högtidsstund för oss båda, men kanske mest för min döende kollega.

Vi satt på ett slags balkong, i höjd med takfläktarna över den utländska pocketavdelningen, och hade därigenom full uppsikt över kunderna nedanför. Vi kunde se utan att ses.
Om sommaren besöktes den utländska pocketavdelningen av många lättklädda kunder. Många av dessa lättklädda kvinnliga bokköpare frågade just den sommaren om Grottbjörnens folk av Jean M Auel. Bokens placering i hyllan snett nedanför vår balkong var, så att säga, idealisk för studium av de kvinnliga Grottbjörnsläsarnas fysionomi.
Ärligt talat roade det mig mer att studera min kollega. Så fort jag anade en kvinnlig kund med väl tilltagen urringning försökte jag se om även min kollega noterat densamma. Ofta hade han det, men det hela var på något sätt ett spel och ingenting vi samtalade om. Dessutom var han bra på att dölja detta intresse. Så när det en dag uppenbarade sig en kvinna med ENORMA BRÖST, för att inte säga JÄTTELÖKAR, och denna kvinna dessutom rörde sig mot hyllan med Grottbjörnens folk var jag bara tvungen att se hur min kollega skulle tackla denna sensation.

Kollegan skrev till skillnad från mig sina beställningar på skrivmaskin. Knattret från hans blågrå Facit-maskin var både min vardag och mitt tinitus. När kvinnan med MELONERNA skred mot hyllan såg jag bort mot kollegan som dock inte verkade ta någon notis. Knattret från skrivmaskinen avtog inte heller i styrka. Inte heller rytmen i skrivandet gav någon ledtråd om han sett kvinnan eller inte.
Kvinnan stod kvar en lång stund, läste baksidestexten, läste författartexten på innerfliken, läste recensionsomdömena på den andra fliken och valde några sidor i boken på måfå och läste även dem. Efter en kvart tog hon med sig boken till kassan längre in i butiken.
Samtidigt som kvinnan lämnade vårt synfält reste sig min kollega plötsligt upp från sitt skrivbord för att besöka personaltoaletten. Eftersom detta hände väldigt sällan passade jag på att själv ta en obevakad paus.
När jag passerade kollegans skrivbord råkade jag slänga ett öga på beställningslappen som satt i skrivmaskinsvalsen. Den lapp han nyss skrivit.

På lappen stod: ”xxxfjjdjjdkslls msnsksld jkfkd ksksjjdksl sllskkdjjsk kallsnndkks llajkskdk kallaldksk ejjssjddje jsjsjjsns ndjsjsjs…” osv.