LUCKA 24: Den Heliga Sonen

(Löwenströmska lasarettet, 28 april 1994) Förlossningen hade varat 36 timmar, barnet var på väg, men hade fastnat på vägen. De senaste timmarna hade i princip ingenting hänt och läget var oförändrat när överläkare Sami Halbaoui uppenbarade sig i det rum vi tilldelats.
Överläkaren var kort till växten, inte helt olik Rastapopoulos, och mumlade snarare än talade.

”Vi får snitta henne”.

Han sa det liksom i förbifarten och han sa det på ett sätt som om det var den enklaste sak i världen. Min fru uppfattade nog inte riktigt vad han sa, drogad som hon var av epiduralbedövning, lustgas och i princip allt det senaste inom narkos. En sköterska satte en väl tummad röd mapp i min hand. Vänd från min fru bläddrade jag snabbt igenom pärmen som med hjälp av amatörbilder visade hur ett kejsarsnitt går till.
Jag minns inte de där bilderna, minns bara att jag förstod att det var jag som var tvungen att ta beslutet eftersom min fru nu knappt var kontaktbar. Jag nickade bara ”ja”.

Vi kläddes i gröna operationskläder, hårnät och träskor. Frun rullades in i ett, som jag minns det, helkaklat rum där allt var försett med hjul. I ögonvrån såg jag det rostfria bordet med verktygen. Skalpellerna, något som såg ut som en stor brödkniv och en stor tång.
Ett draperi var det enda som skiljde oss från min frus mage och jag bad en stilla bön att det inte skulle bli korsdrag, att draperiet skulle fladdra till och att jag skulle se SNITTET.

”Ni hade visst med er musik?” frågade en sköterska.
”Ja, jo” sa jag och halade fram kassetten med Morrissey’s Vauxhall and I och låten I am hated for loving. Kassetten stoppades in i en sliten bandspelare och såg jag hur kirurgen närmade sig med skalpellen.

Vi såg på varandra medan dom lade snittet. Sedan är mina minnen vaga. Jag minns i alla fall ljudet. Ett slurkande ljud av barnet som drogs ur min frus mage. Minns hur vår det lades på hennes bröst och hur det hann gny lite innan min fru fick ytterligare en bedövningsspruta och somnade in.

Allt gick snabbt. Barnet och jag fördes till ett annat rum där det tvättades rent under rinnande vatten. Samtidigt syddes min fru ihop och rullades till en annan avdelning. För första gången på 36 timmar skildes vi åt.

Det gick runt i huvudet medan jag såg barnet tvättas. Jag tyckte sköterskan tvättade och torkade den lilla kroppen så bryskt. Mitt tunnelseende följde de tvättande händernas rörelser medan huvudet tänkte allt och ingenting. Sedan skildes även barnet och jag åt.
Jag fick klä av mig de gröna operationssalskläderna och sedan visades jag till en korridor intill. Där rullades så småningom en kuvös in.
I kuvösen, blåröd med toppigt huvud, mjukt liggande på vit frotté: min son.

”Mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn…” orden snurrade i mitt huvud.
Jag var milt sagt yr av omständigheterna, knäsvag av rörelse och omtumlad av denna mitt livs största milstolpe, när jag genom töcknet hörde en röst:

”Ursäkta, du vet var denna avdelningen finns?”

En liten man, kanske från mellanöstern, Iran eller Irak, höll upp en liten kollegieblockslapp i mitt ansikte. På lappen stod ”23” skrivet med kulspets.

”Nej, jag vet inte var avdelning 23 ligger” sa jag och fortsatte titta på min son och tänka ”Jag är pappa, jag är pappa, jag är pappa…”

”Okej, men ursäkta, vet du var den finns?” fortsatte mannen och höll lappen närmare mitt ansikte.

”Nej, jag har just blivit pappa här och, nej, jag vet inte!”

Mannen tittade snabbt på kuvösen, log snabbt och fortsatte sitt frågande.

”Var finns denna avdelningen? Kan du säga mig? Var den finns?”

Jag tror att jag snäste av mannen, kanske pekade jag på den blå linjen på golvet och bad honom följa den åt fanders. Hursomhelst blev just den där mannen från mellanöstern en del av denna mitt livs största milstolpe.