(Parmiddag, Stockholm, 1992) Jag hade tiohåls Dr Martens-kängor med stålhättor, avklippta militärbyxor och en svart secondhandkavaj. Han hade seglarskor, chinos och en ljusblå lammullströja lite nonchalant knuten runt halsen. Jag höll en lång utläggning om något, minns inte exakt vad. Kanske ett reseminne, något som spårat ur. Han och de andra runt bordet lyssnade. Förmodligen var det någon av mina safe stories. Historierna man dragit flera gånger och som nästan alltid får skratten. Så var det också den här gången. Alla skrattade. Men hans skratt var lite stelare än de andras. Det fastnade i ett glasartat leende, en grimas, och det jag minns allra mest av vårt enda möte i livet var den blick han gav mig, då, i exakt den stunden. Hans blick sa:
”Jag begriper dig inte”.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar