(Koltorp, Lidingö, 1977) Han kom som en fältbiolog med en diaprojektor över axeln. Nja, inte riktigt. Men han hade gått till Lidingö, från Södertörn, mitt i vintern. I ryggsäcken hade diabilderna till föredraget ”Gräs och halvgräs” skakat ur sina magasin och låg istället hullerombuller på botten av säcken tillsammans med ett hembakat surdegsbröd.
Vi hade stått i mörkret utanför Fältbiologstugan och väntat på honom. För att hålla värmen hade vi haft kottkrig – i nästan tre timmar. Några hade ganska snart börjat misströsta och gått hem. Vi andra, som alltid hämtades från föredragskvällarna av våra föräldrar, fick vänta.
”Är jag sen?” frågade Osvald. ”Ja, du skulle vart här klockan sju. Nu är hon nio. Folk har börjat gå hem”, sa sekreteraren i klubben.
”Jaha, det var ju tråkigt” sa Osvald. Han stirrade in i granmörkret medan han tänkte. Han tänkte långsamt. Vi stod andäktiga och väntade på hans svar. Han hade en snordroppe på nästippen som inte riktigt ville släppa taget.
”Jag känner en tjej som kallas Humlan." sa han eftertänksamt.
"Hon bor på Gärdet... Gjorde i alla fall. Jag får sova hos henne inatt.”
Och så gick han. Samma väg han just hade kommit. Med långa älgkliv i den djupa snön, tvärs över fältet på andra sidan vägen och med diabilderna rasslandes i ryggsäcken. Man måste ändå säga att Osvald var hardcore – någonting.
Vi hade kunnat titta på varandra och sagt något i stil med: ”Ett inställt föredrag är också är ett föredrag”. Men uttrycket var inte myntat då.
2 kommentarer:
Ovetandes hardcore kanske... det är i de tillfällena man själv vill släppa alla koder.
australierna kallar det ju att man gör en "walkabout". vet inte riktigt om uttrycket finns. har hämtat det från crocodile dundee... men det låter bra. man bara reser sig upp, från sina förehavanden, och börjar gå rätt ut i landskapet. för att man "måste".
Skicka en kommentar