LUCKA 7: Säljaren

(Serekunda, Gambia, 1992) Min taxichaufför för dagen hette Dembo Marong. Jag vet det eftersom jag än idag har kvar hans visitkort, en handskriven grå kartongbit. Han föreslog redan då jag satt mig i taxin att vi skulle åka till en liten kustby utanför Serekunda.
Vi åkte i timmar på steniga vägar. Jag kunde se vägen genom ett litet hål intill mina fötter. Dembo förklarade att stenarna känns mindre om man kör fort. Från bakfönstret såg jag hur vi lämnade efter oss ett långt rökmoln av röd sand.

Så tog vägen slut och övergick istället tvärt i en vit sandstrand med Atlanten glittrande i det starka solljuset. Dembo klev ut ur förarsätets skålade stol, rätade på sin långa kropp och började röka i skuggan av palmen vi parkerat under. Jag började gå mot stranden och vattnet.

”Hey” ropade plötsligt Dembo och pekade mot något. ”You go there”, fortsatte han och jag tittade åt det håll han viftade. Längst ut på en sandrevel såg jag en ensam man.
Sanden var otrampad, fri från tång och skräp. Bara fin vit sand och snäckskal. Jag kunde se kilometer åt båda hållen. Stranden tycktes oändlig. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Förutom mannen på sandreveln.

Han var säkert två meter lång, snarare senig än muskulös, klädd i ett par korta fransiga jeansshorts. Han kliade sig på överarmarna då och då, eller om det var sandflugor han viftade bort. Intill honom, halvt nedstuckna i sanden, stod två träskulpturer.
Jag sökte hans blick och fick den. Han gjorde en gest som bjöd mig att komma närmare. Han ville viska något. Jag gick närmre. Han viftade igen. Jag gick ännu lite närmre. Han tittade sig omkring, som för att försäkra sig att ingen annan kunde höra och så viskade han rätt in i mitt öra. (Jag kunde känna hans läppar.)
”Hey. You. I make a special price. Only for you mister.”

Jag såg Dembo stå och röka i skuggan under palmen, kunde nästan urskilja ett leende, när jag återvände till taxin med en skulptur under armen. ”It’s a nice sculpture.” sa han när han satte nyckeln i tändningslåset. ”A nice sculpture”.

Jag vände mig om för att se om mannen på sandreveln stod kvar också efter att vi åkt. Det gjorde han.