Typ så här ser jag på hur jag traskar genom livet. Jag tänker mig att jag bär mitt förflutna stolt som en mantel. Manteln växer i takt med nya erfarenheter och minnen. Den skänker en form av trygghet. (Stackars de som inte har någon) Samtidigt som manteln växer bakom mig har jag blicken riktad framåt. Blicken är två spjut som liksom trär det jag ser på själva spetsarna. Ibland ser jag långt in i framtiden, ibland kortare. Men hela tiden trär jag det jag ser och upplever på spjuten. (Flum flum...) Någonstans i huvudet lagras och behandlas det jag ser. Detta upplevda måste på något sätt kvitteras, användas. Jag vet inte varför jag känner så, men så har jag i alla fall alltid gjort. Helst skall alltså det upplevda ut på något sätt. Den känslan representeras av den lilla skrivaren på bilden.
Jag förstår inte hur man kan leva på något annat sätt. Utan erfarenhetsmanteln, blickspjuten och det erfarnas omsättande i någon form av rapport, berättelser. Eller? Vet ni?
PS. på måndag drar jag igång min gamla blogg Therapeutic Pictionary igen. Länken finns här till höger.
3 kommentarer:
Må du trä många smultron på dina blickspjut!
ett slags vandrande upplevelse-grillspett! som liksom drivs framåt av sin ständigt växande mantel. :-)
Åh, du är så jävla bra!
Skicka en kommentar