Axel, Helge, Oskar och Hjalmar

Axel Karlsson stod som lägenhetsägare i Trosakatalogen, gift med Elin som med blommigt förkläde och lantmännenkeps utfodrade hönorna i hönshuset, grisarna i grishuset och hunden Pomperipossa i sitt hägn. Någonstans i garaget direkt under huset, skymtade ibland en äldre son vid namn Kurt Karlsson, mekandes med den matt röda Puch-mopeden.
Vi brukade köpa ägg av Axel och för att besöka honom var min farmor och jag tvungna att gå nerför den backiga delen av tomten, ner mot vägen, förbi pionerna och stenröset med trollsländorna och den lilla vesslan. Utmed vägen löpte sedan en lång syrenhäck där Axel gjort en öppning mellan buskarna och karvat ut små trappsteg i den sandblandade jorden närmast vägkanten. Allt för farmors, min och mina systrars bekvämlighet.
Axels svarta leriga gummistövlar stod alltid utanför dörren på betongtrappan, strax intill Elins snedgångna Dockstatofflor. Axel själv tog emot oss sittande vid det lilla köksbordet med vaxduk, surplandes kaffe och bitsocker från fat. Där verkade han sitta jämt. Vi kunde se honom från vår tomt. Ett fönster vette åt rågåkern i söder och ett åt potatislandet i väster. Kom där en älg for han ut med bössan i högsta hugg.
Men nu var det ägg det handlade om. ”Ska ni ha några ägg?” frågade Axel samtidigt som han körde sitt jordiga finger djupt i näsan varpå han sedan , i en snitsig knyck med handen, drog av den gula snorbusen mot blåbyxorna. Elin skötte ägglogistiken i realtid, från köket till hönshuset till köket igen, ruv-varma ägg i äggkartong, alltmedan farmor pratade om väder och vind med Axel. Som jag minns det påminde Axel mycket om Ilon Wiklands tecknade Karlsson på Taket, men försedd med moped istället för propeller. Kanske var det gemensamma efternamnet en bidragande orsak.

Ett starkt minne är när farmor gav Axel en femtiolapp till att åka in till Trosa bokhandel och där inhandla en bok. Det senaste Tintinalbumet Det svarta guldet. Jag minns hur hans grova jordiga potatishänder halade fram det bjärt färgade seriealbumet ur mopedens sadelväska. Kontrasten: Tintin och... Axel.

Dom var bönder, våra närmaste grannar på Sköttedal, och dom hjälpte alla farmor på olika vis när hon om vårarna bodde ensam i huset. Det var Oskar, som bodde närmast, som lät oss plocka röda vinbär direkt från buskarna och som då och då slipade farmors kinesiska trädgårdssaxar och sekatörer. Oskar brukade också slå det höga gräset med lie och hade en gång hjälpt min pappa med anläggandet av gräsmatta på vår tomt genom att plöja jorden med plog efter häst. Det var Helge, som bodde i Stubbhugget, som var lite vekare än de andra och som hade en sandfärgad folka med körriktningsvisare, något jag minns då jag ibland fick sitta i farmors knä i baksätet och då hon alltid skärpte min uppmärksamhet strax innan det var dags att svänga – allt för att jag inte skulle missa miraklet då körriktningspilen blinkande föll ut ur dörrstolpen. Det var också Hjalmar i Hummelkärr, storbonden av de fyra, en något vresigare gubbe än de andra, som vi bara besökte någon gång per sommar, mest för att se på hans hästar och på svalorna som byggde bo i hans lada. Det fanns några Trosagubbar till. Blom som ilsket gjorde anspråk på alla vildväxande hallonbuskar utmed vägkanten, en man i finkostym och stråhatt som brukade gena över vår trädgård när det var dags för dragspel och brännvin lite längre in i skogen. Auktionsutroparna inne i stan, Gubben Siv och Gubben Laila, som kallades så efter namnet på sina fiskebåtar i hamnen och så en gubbe till vars signalement idag bleknat till en basker täckt av vägdamm, en illasittande kostym och en cykel med ballongdäck.

Det är länge sedan. En annan tid och ett annat Sverige. Jag känner mig fruktansvärt gammal.