Claes Fleming

Det var i min ungdoms fagraste vår och jag hade just upptäckt alkoholen. Det var en hel räcka med studentfester på Lidingö, ofta två på en och samma kväll. Det var med andra ord ett överflöd av vin, bordsdamer och sång. Minnena av festerna går om varandra, spiller över – som Coteaux de Languedoc på vit skjorta. Det kan ha varit födelsedagsfester eller bara Lidingöfester i största allmänhet. En gång var det i alla fall smokingparty hos Per B med biljard, whiskey och champagne, allt serverat intill den stora inomhuspoolen. Flickorna skulle komma senare. På eftersläpp.
Jag minns knappt om jag hann uppleva kvinnornas ankomst. Dessförinnan hade jag, liksom de flesta andra skall tilläggas, druckit mig redlös, för första gången, på allehanda vin- och spritsorter. Jag hade kavat runt i poolen iförd smoking och fluga för att sedan, naken och full som en kossa, placerats på en pall i något som måste ha varit en tvättstuga, samtidigt som jag sakta men säkert såg min smoking krympa till en cirkusapas storlek i familjens torkskåp.
Sedan minns jag vagt hur jag kröp omkring på tomten i den stramande smokingen som nu mer påminde om en bolerojacka och minns hur jag artbestämde några växter i trädgårdens utkant innan jag långsamt lämnade festen. Jag hörde kvinnorna skratta bakom mig. Någon hade visst sagt att de skulle vara verkliga Scandal Beauties.

Lidingös kartbild påminner något om en sönderkokt laxkotlett och ön är större än man tror. Jag gick hulkande i min fuktiga smoking mot laxkotlettens rygg – men borde istället ha vandrat åt dess buk. Jag gick med andra ord vilse.
Väl hemma insåg jag att kvällen fortfarande var ung – mina föräldrar satt fortfarande och följde poängsammanräkningen i melodifestivalen. För att undvika en miserabel entré tillbringade jag några timmar i garaget och tur var det. Jag har fortfarande synminnen som bland annat inkluderar gul galla i pappersinsamlingens kassar.
Jag vill härmed passa på att skicka ett stort tack och en varm tanke till min mamma som ställde in en hink intill min säng då jag till sist (trott att jag) smugit in i pojkrummet. Hon har aldrig berört denna incident och jag hoppas att så förblir.

Dagen därpå sov jag länge, som man gör, till det att jag väcktes av en högljudd telefonsignal. I övrigt var huset tyst och det faktum att ingen svarade fick mig att misstänka att resten av familjen begett sig till Bergianska trädgården för att köpa fruktträd eller något liknande. Telefonen fortsatte att ringa och till sist vinglade jag upp, förbi hinken, och ut mot hallbordet där telefonen stod. Jag var naken. Spritt språngande. Något som är extra komiskt då mina föräldrars hall i mångt och mycket utgörs av ett gigantiskt porträtt av riksrådet, tillika amiralen Claes Fleming, medskyldig till regalskeppet Vasas förlisning. Porträttet är i naturlig storlek och amiralens ögon av ett sådant slag som ser ut att följa en när man rör sig runt i rummet. Jag lyfte luren.
”Är detta Holtermann?” frågade en gammal kvinnoröst i andra änden.
”Ja” harklade jag fram i ett första ord sedan smokingfesten.
”Jo, det gäller Reuterskiölds begravning, vi är några som valt att gå samman för att dela på en krans och vi har författat vad som skall stå på bandet.” fortsatte den gamla rösten som uppenbarligen tog mig för Holtermann d.ä.
Den gamla damen läste upp texten på begravningskransens band, långsamt med entonig röst:
”Till liv och odödlighet bjuden. Är människan av Gud genom döden. Släkten. Vännerna.”
Därefter måste hon ha tagit min harkling som ett godkännande varpå hon lade på luren. Själv stod jag stödd mot byrån, fortfarande naken och med telefonluren i min ena hand, och såg riksrådet tillika amiralen i ögonen. Flemings tårkanaler och den lilla broskkula som sitter som ett kullager där ögonhålan dras ut mot näsbenet var verkligen realistiskt återgivna.
Ser du mig?