Maja

Glöggen var spetsad med brännvin, nästan genomskinlig och russinen, mandlarna och nejlikorna svävade som gråblå foster i naftalin.
Mannen som slevade upp glöggen satt med i Handelsbankens styrelse. Han snålade inte – i alla fall inte med sleven och glöggen. Förmodligen satt han också med i Thielska Galleriets Vänners styrelse, en vänförening jag själv ägnade åtskilliga torsdagkvällar åren 1982-1984.
Jag gick dit i sällskap med min älskade faster Maud. Hon kände Ulf Linde, som vid den tiden var intendent på Thielska och det jag minns mest är Lindes magnifika betraktelser, muntligt framförda essäer och föreläsningar om enskilda konstnärs- och författarskap. Jag minns Gerhard Bonnier, Jörn Donner och Erland Josephson. Jag minns också den ålderstigna publiken på dessa tillställningar som ibland såg ut att smygdö på de blå fällstolarna. Jag var garanterat yngst, med undantag av några djurgårdsbarn, flickor med rosett, lackskor och plisserade kjolar.
Ibland kom vi i sällskap med min fasters mor (min farfars första fru) Maja, i taxi från Hedinsgatan. Maja var konstnärinna, född 1889, men hävdade livet ut att födelseåret istället var det något modernare 1900.

Ulf Linde har beskrivit sin konstsyn i egna boken Spejare. Han talar där bland annat om konstverkens förmåga att bjuda upp till dans. En kväll var det en av Thielska galleriets mest kända tavlor, Richard Berghs Riddaren och jungfrun, som bjöd upp Linde till dans. Entusiastiskt gestikulerande, med effektfullt understödda betoningar och spelad affekt i varje utropstecken, beskrev Ulf Linde bland annat hur de rosaskimrande fälten av maskrosbollar, på tavlan placerade mellan riddaren och jungfrun, i själva verket var härskaror av SPERMIER och samtidigt en bild av det URSLEM som en gång gav upphov till livet på jorden!

Konstpaus.

Min fasters mor, själv dotter till målaren som målat tavlan, skrockade åt liknelsen med urslemmet. Ja, det jag kanske minns allra mest från kvällarna på Thielska var humornivån. Tänk så mycket det finns att skratta åt som man inte vet om! På Thielska kunde man skratta åt exempelvis: sekelskifteskritikern Carl David af Wirsén (ROADE SPRIDDA SKRATT) Zorns pälsmössa (SAMFÄLLT VARMT SKRATT) Någon sekelskifteskonstnär som klätt ut sig till elefant på Mejans skolfest (HÖGLJUDDA SKRATT åtföljda av enstaka astmatiska hostningar).

Åter till glöggen. Glöggen var en del i den traditionella julavslutningen med vännerna på Thielska och den var som jag tidigare beskrivit: stark. De små spröda damerna satt som fnittrade skolflickor i galleriets soffor. Glöggen glödgade deras talkvita kinder. Några damer stötte emot väggarna när de rörde sig genom galleriet, för att inte tala om de svårigheterna de hade att fullfölja spiraltrappan upp till Nietzsches dödsmask. Men Maja tog sig fram, med mig och sina två käppar.
”Där är Ella och Birgitta” sade hon plötsligt när vi stannade inför en av Carl Wilhelmssons tavlor från sekelskiftet. ”Ella var rolig, men Birgitta var en riktig tråkmåns”, sa Maja och skrockade för sig själv.
”Och där är Wilhelmina… Hon kunde inte simma och var rädd när hon skulle målas av på den där bryggan.”
Det är en märklig känsla att vandra genom ett museum och höra oljemålningarna få liv som bilder i ett familjealbum.

När Maja fyllde 93 pratade min faster och jag om att jag skulle intervjua henne. Hon hade ju varit med om så mycket. Skolåren på Mejan i början av förra seklet. Åren i konstnärskolonin i Paris mellan krigen. Alla möten med dåtidens kända konstnärer och författare. André Lhote, Fernand Legér. Och så Prins Eugen, målarprinsen, som närvarade på hennes och min farfars bröllop.
Någon intervju blev det aldrig. Maja blev snabbt dålig, lades in på Gärdets sjukhem. Min faster berättade för mig att hon de sista veckorna i livet lät hela livet passera revy i drömmarna. En gång vittnade hon från en cocktail med just Prins Eugen – direkt ur drömmen.
Den sista tiden kunde hon knappt prata. Jag höll hennes hand en gång. Hennes grepp lät mig förstå att hon ändå var närvarande. Hon visste att jag målade i olja och jag tror att det där sista handslaget var hennes sätt att lämna över den stafettpinne som handlade om måleriet, att föra något av hennes ”spirit” vidare.

Jag målar inte i olja längre. Jag klipper i papper. (Så gott jag kan, Maja!)