Jonas Malmsjö!

Jonas Malmsjö är också en av festivalens värdar!

Julia Dufvenius!

En av festivalens värdar!

FETT mycket teater!

ERARITJARI...?

Tungvrickning när Heiner Goebbels ERARITJARITJAKA ska presenteras. Mer info: www.bergmanfestival.com
PS. musiken "Stalaktiter av glas" har jag gjort. Äntligen fick den sina 15...

Studion

Vi har spelat in filmer också...

Nu festivalbloggar jag!

Som ni märker har det inte varit någon sjudande aktivitet här på sistone. Jag har haft på tok för mycket att göra och har varit för trött för att blogga - också. Dessutom kommer har jag börjat blogga mer professionellt på Bergmanfestivalens nya blogg – tillsammans med Staffan Valdemar Holm, Sofi Lerström och Helena Seth. Häng med från början!

Bergmanfestivalen är Dramatens nya stora satsning på internationell scenkonst och själva festivalen kommer att äga rum mellan den 27 maj och 6 juni i år. Det kommer bjudas på tungagästspel från några av Europas mest spännande teatrar. Världsstjärnor som Barbara Sukowa (känd från Fassbinders filmer), Heiner Goebbels, Michael Attenborough och Cate Blanchett finns med på ett hörn. La Douleur av Marguerite Duras, en grandios invigningsfest/galaparty, barhäng i Persona Bar varje kväll, utomhusbio, Obama-workshop, öppna repetitioner av Scener ur ett äktenskap med Jonas Karlsson och Livia Millhagen med mera med mera. varje morgon bjuder några av ”Bergmans kvinnor” (och män) in till frukostsamtal i marmorfoajén på Dramaten. Vårens och försommarens stora kulturmåste!

Fler familjer!

Älskar att bläckfiskkvinnorna kan kännas 30/40-tal trots bristen på kläder. (Klicka på bilden för större bild) Samtliga kortleksillustrationer © Reinhold Holtermann

Familjen Knölberg

Jag ÄLSKAR Traska Knölberg!

Mille och Adolf

Minns julkalendern Herkules Jonssons Storverk med förskräckelse. Jag var så rädd för portvakten i huset, som spelades av Mille Schmidt. Jag har tidigare gjort en jämförelse med Emils pappa och Hitler här på bloggen. Vet att jag någon gång i barndomen även jämförde den där elaka barnvakten med Hitler. Och visst var dom lite lika?
Mille Schmidt var en ofta förekommande komiker i tv när jag var ung. en tidig ståuppare, nästan. Var med i klassiska Partaj. Han var bra.

Familjen Svanslund

Familjen Ödell

Samtliga bilder © Reinhold Holtermann

Min farfars kortlek

Min farfar, konstnären Reinhold Holtermann gjorde en fantastisk kortlek en gång för länge sedan. Kortleken låg i ett kinesiskt skåp hemma hos mina föräldrar och bjöd mystisk inspiration till att teckna. Idag ser jag andra kvaliteter, förutom den säkra linjeföringen. Karaktärerna!
Här är två av familjerna. Först ut är familjen Svanslund, vars krogsysslor renderar dem en plats på denna blogg. Gissar att inspirationen till karaktärerna kommer från dåtidens Riche, KB och Operabaren som min farfar frekventerade. Sen har vi familjen Ödell. Gillar brat-ödlan Loffe!

Dramatens uteservering

För nästan exakt hundra år sedan, 1908, fanns det om somrarna en uteservering framför Dramatentrappan. Serveringen rymdes under väldiga markiser och borden stod på trätrallar. Ett förslag på att återuppbygga uteserveringen är för närvarande under utredande. De ritningar jag har sett påminner av allt att döma starkt om ursprungsserveringen. Spännande idé tycker jag!
Visste ni förresten att Dramatens restaurang förut låg i de lokaler där biljettförsäljningen ligger idag?

Bergmanfestivalens blogg

Som ni märker har det inte varit någon sjudande aktivitet här på sistone. Jag har haft på tok för mycket att göra och har varit för trött för att blogga - också. Dessutom kommer jag att börja blogga mer professionellt på Bergmanfestivalens nya blogg. Bergmanfestivalen är Dramatens nya stora satsning på internationell scenkonst och själva festivalen kommer att äga rum mellan den 27 maj och 6 juni i år. Följande teaterföreställningar är klara: Kreten en Gefluister (Viskningar och rop) av Ingmar Bergman. Regi Ivo Van Hove, Toneelgroep, Amsterdam. Quartett (Kvartett) av Heiner Müller. Regi Barbara Frey, Salzburger Festspiele. Aus dem Leben der Marionetten (Ur marionetternas liv) sv Ingmar Bergman. Regi Andreas Kriegenburg, Thalia Theater, Hamburg. Festivalen genomförs med stöd från Kulturdepartement, och i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman, SVT, Sveriges Radio, Svenska Filminstitutet, SF, Svenska Institutet, Stockholms Stad, Kulturhuset och Bergmanveckan.

Återkommer om bloggadress när det är dags.

Bergmanfestivalens blogg

Som ni märker har det inte varit någon sjudande aktivitet här på sistone. Jag har haft på tok för mycket att göra och har varit för trött för att blogga - också. Dessutom kommer har jag börjat blogga mer professionellt på Bergmanfestivalens nya blogg – tillsammans med Staffan Valdemar Holm, Sofi Lerström och Helena Seth. Häng med från början!

Bergmanfestivalen är Dramatens nya stora satsning på internationell scenkonst och själva festivalen kommer att äga rum mellan den 27 maj och 6 juni i år. Följande teaterföreställningar är klara: Kreten en Gefluister (Viskningar och rop) av Ingmar Bergman. Regi Ivo Van Hove, Toneelgroep, Amsterdam. Quartett (Kvartett) av Heiner Müller. Regi Barbara Frey, Salzburger Festspiele. Aus dem Leben der Marionetten (Ur marionetternas liv) sv Ingmar Bergman. Regi Andreas Kriegenburg, Thalia Theater, Hamburg. Festivalen genomförs med stöd från Kulturdepartement, och i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman, SVT, Sveriges Radio, Svenska Filminstitutet, SF, Svenska Institutet, Stockholms Stad, Kulturhuset och Bergmanveckan.

Origin of Species - som opera

1991 samlade jag koreografen Kenneth Kvarnström, operaregissören Fredrik Annby och projektledaren Ellinor Edström för ett samtal som grundade sig på en idé: Att göra opera av Charles Darwins Origin of Species. Jag såg framför mig en konceptopera/balett, med fiskar som går upp på land, vulkanutbrott vid horisonten, neanderthalarens aria (baryton), upptäckandet av elden, drontens sista suck etc. Samtalet var tänkt att ha formen av en workshop som sedan skulle redovisas i tidskriften Ink. Men workshopen skruvade sig i plågor från start. Det var omöjligt att servera en så pass färdig idé, för utgörande, till så pass etablerade människor. Tror jag. Men jag undrar om Kenneth Kvarnström, idag chef för Dansens hus, kommer ihåg samtalet? Nu när The Knife fått i uppdrag att skriva precis en sådan opera, baserad på The Origin of Species.

Illustration: Eric Ericson

Axel, Helge, Oskar och Hjalmar

Axel Karlsson stod som lägenhetsägare i Trosakatalogen, gift med Elin som med blommigt förkläde och lantmännenkeps utfodrade hönorna i hönshuset, grisarna i grishuset och hunden Pomperipossa i sitt hägn. Någonstans i garaget direkt under huset, skymtade ibland en äldre son vid namn Kurt Karlsson, mekandes med den matt röda Puch-mopeden.
Vi brukade köpa ägg av Axel och för att besöka honom var min farmor och jag tvungna att gå nerför den backiga delen av tomten, ner mot vägen, förbi pionerna och stenröset med trollsländorna och den lilla vesslan. Utmed vägen löpte sedan en lång syrenhäck där Axel gjort en öppning mellan buskarna och karvat ut små trappsteg i den sandblandade jorden närmast vägkanten. Allt för farmors, min och mina systrars bekvämlighet.
Axels svarta leriga gummistövlar stod alltid utanför dörren på betongtrappan, strax intill Elins snedgångna Dockstatofflor. Axel själv tog emot oss sittande vid det lilla köksbordet med vaxduk, surplandes kaffe och bitsocker från fat. Där verkade han sitta jämt. Vi kunde se honom från vår tomt. Ett fönster vette åt rågåkern i söder och ett åt potatislandet i väster. Kom där en älg for han ut med bössan i högsta hugg.
Men nu var det ägg det handlade om. ”Ska ni ha några ägg?” frågade Axel samtidigt som han körde sitt jordiga finger djupt i näsan varpå han sedan , i en snitsig knyck med handen, drog av den gula snorbusen mot blåbyxorna. Elin skötte ägglogistiken i realtid, från köket till hönshuset till köket igen, ruv-varma ägg i äggkartong, alltmedan farmor pratade om väder och vind med Axel. Som jag minns det påminde Axel mycket om Ilon Wiklands tecknade Karlsson på Taket, men försedd med moped istället för propeller. Kanske var det gemensamma efternamnet en bidragande orsak.

Ett starkt minne är när farmor gav Axel en femtiolapp till att åka in till Trosa bokhandel och där inhandla en bok. Det senaste Tintinalbumet Det svarta guldet. Jag minns hur hans grova jordiga potatishänder halade fram det bjärt färgade seriealbumet ur mopedens sadelväska. Kontrasten: Tintin och... Axel.

Dom var bönder, våra närmaste grannar på Sköttedal, och dom hjälpte alla farmor på olika vis när hon om vårarna bodde ensam i huset. Det var Oskar, som bodde närmast, som lät oss plocka röda vinbär direkt från buskarna och som då och då slipade farmors kinesiska trädgårdssaxar och sekatörer. Oskar brukade också slå det höga gräset med lie och hade en gång hjälpt min pappa med anläggandet av gräsmatta på vår tomt genom att plöja jorden med plog efter häst. Det var Helge, som bodde i Stubbhugget, som var lite vekare än de andra och som hade en sandfärgad folka med körriktningsvisare, något jag minns då jag ibland fick sitta i farmors knä i baksätet och då hon alltid skärpte min uppmärksamhet strax innan det var dags att svänga – allt för att jag inte skulle missa miraklet då körriktningspilen blinkande föll ut ur dörrstolpen. Det var också Hjalmar i Hummelkärr, storbonden av de fyra, en något vresigare gubbe än de andra, som vi bara besökte någon gång per sommar, mest för att se på hans hästar och på svalorna som byggde bo i hans lada. Det fanns några Trosagubbar till. Blom som ilsket gjorde anspråk på alla vildväxande hallonbuskar utmed vägkanten, en man i finkostym och stråhatt som brukade gena över vår trädgård när det var dags för dragspel och brännvin lite längre in i skogen. Auktionsutroparna inne i stan, Gubben Siv och Gubben Laila, som kallades så efter namnet på sina fiskebåtar i hamnen och så en gubbe till vars signalement idag bleknat till en basker täckt av vägdamm, en illasittande kostym och en cykel med ballongdäck.

Det är länge sedan. En annan tid och ett annat Sverige. Jag känner mig fruktansvärt gammal.

Claes Fleming

Det var i min ungdoms fagraste vår och jag hade just upptäckt alkoholen. Det var en hel räcka med studentfester på Lidingö, ofta två på en och samma kväll. Det var med andra ord ett överflöd av vin, bordsdamer och sång. Minnena av festerna går om varandra, spiller över – som Coteaux de Languedoc på vit skjorta. Det kan ha varit födelsedagsfester eller bara Lidingöfester i största allmänhet. En gång var det i alla fall smokingparty hos Per B med biljard, whiskey och champagne, allt serverat intill den stora inomhuspoolen. Flickorna skulle komma senare. På eftersläpp.
Jag minns knappt om jag hann uppleva kvinnornas ankomst. Dessförinnan hade jag, liksom de flesta andra skall tilläggas, druckit mig redlös, för första gången, på allehanda vin- och spritsorter. Jag hade kavat runt i poolen iförd smoking och fluga för att sedan, naken och full som en kossa, placerats på en pall i något som måste ha varit en tvättstuga, samtidigt som jag sakta men säkert såg min smoking krympa till en cirkusapas storlek i familjens torkskåp.
Sedan minns jag vagt hur jag kröp omkring på tomten i den stramande smokingen som nu mer påminde om en bolerojacka och minns hur jag artbestämde några växter i trädgårdens utkant innan jag långsamt lämnade festen. Jag hörde kvinnorna skratta bakom mig. Någon hade visst sagt att de skulle vara verkliga Scandal Beauties.

Lidingös kartbild påminner något om en sönderkokt laxkotlett och ön är större än man tror. Jag gick hulkande i min fuktiga smoking mot laxkotlettens rygg – men borde istället ha vandrat åt dess buk. Jag gick med andra ord vilse.
Väl hemma insåg jag att kvällen fortfarande var ung – mina föräldrar satt fortfarande och följde poängsammanräkningen i melodifestivalen. För att undvika en miserabel entré tillbringade jag några timmar i garaget och tur var det. Jag har fortfarande synminnen som bland annat inkluderar gul galla i pappersinsamlingens kassar.
Jag vill härmed passa på att skicka ett stort tack och en varm tanke till min mamma som ställde in en hink intill min säng då jag till sist (trott att jag) smugit in i pojkrummet. Hon har aldrig berört denna incident och jag hoppas att så förblir.

Dagen därpå sov jag länge, som man gör, till det att jag väcktes av en högljudd telefonsignal. I övrigt var huset tyst och det faktum att ingen svarade fick mig att misstänka att resten av familjen begett sig till Bergianska trädgården för att köpa fruktträd eller något liknande. Telefonen fortsatte att ringa och till sist vinglade jag upp, förbi hinken, och ut mot hallbordet där telefonen stod. Jag var naken. Spritt språngande. Något som är extra komiskt då mina föräldrars hall i mångt och mycket utgörs av ett gigantiskt porträtt av riksrådet, tillika amiralen Claes Fleming, medskyldig till regalskeppet Vasas förlisning. Porträttet är i naturlig storlek och amiralens ögon av ett sådant slag som ser ut att följa en när man rör sig runt i rummet. Jag lyfte luren.
”Är detta Holtermann?” frågade en gammal kvinnoröst i andra änden.
”Ja” harklade jag fram i ett första ord sedan smokingfesten.
”Jo, det gäller Reuterskiölds begravning, vi är några som valt att gå samman för att dela på en krans och vi har författat vad som skall stå på bandet.” fortsatte den gamla rösten som uppenbarligen tog mig för Holtermann d.ä.
Den gamla damen läste upp texten på begravningskransens band, långsamt med entonig röst:
”Till liv och odödlighet bjuden. Är människan av Gud genom döden. Släkten. Vännerna.”
Därefter måste hon ha tagit min harkling som ett godkännande varpå hon lade på luren. Själv stod jag stödd mot byrån, fortfarande naken och med telefonluren i min ena hand, och såg riksrådet tillika amiralen i ögonen. Flemings tårkanaler och den lilla broskkula som sitter som ett kullager där ögonhålan dras ut mot näsbenet var verkligen realistiskt återgivna.
Ser du mig?

Maja

Glöggen var spetsad med brännvin, nästan genomskinlig och russinen, mandlarna och nejlikorna svävade som gråblå foster i naftalin.
Mannen som slevade upp glöggen satt med i Handelsbankens styrelse. Han snålade inte – i alla fall inte med sleven och glöggen. Förmodligen satt han också med i Thielska Galleriets Vänners styrelse, en vänförening jag själv ägnade åtskilliga torsdagkvällar åren 1982-1984.
Jag gick dit i sällskap med min älskade faster Maud. Hon kände Ulf Linde, som vid den tiden var intendent på Thielska och det jag minns mest är Lindes magnifika betraktelser, muntligt framförda essäer och föreläsningar om enskilda konstnärs- och författarskap. Jag minns Gerhard Bonnier, Jörn Donner och Erland Josephson. Jag minns också den ålderstigna publiken på dessa tillställningar som ibland såg ut att smygdö på de blå fällstolarna. Jag var garanterat yngst, med undantag av några djurgårdsbarn, flickor med rosett, lackskor och plisserade kjolar.
Ibland kom vi i sällskap med min fasters mor (min farfars första fru) Maja, i taxi från Hedinsgatan. Maja var konstnärinna, född 1889, men hävdade livet ut att födelseåret istället var det något modernare 1900.

Ulf Linde har beskrivit sin konstsyn i egna boken Spejare. Han talar där bland annat om konstverkens förmåga att bjuda upp till dans. En kväll var det en av Thielska galleriets mest kända tavlor, Richard Berghs Riddaren och jungfrun, som bjöd upp Linde till dans. Entusiastiskt gestikulerande, med effektfullt understödda betoningar och spelad affekt i varje utropstecken, beskrev Ulf Linde bland annat hur de rosaskimrande fälten av maskrosbollar, på tavlan placerade mellan riddaren och jungfrun, i själva verket var härskaror av SPERMIER och samtidigt en bild av det URSLEM som en gång gav upphov till livet på jorden!

Konstpaus.

Min fasters mor, själv dotter till målaren som målat tavlan, skrockade åt liknelsen med urslemmet. Ja, det jag kanske minns allra mest från kvällarna på Thielska var humornivån. Tänk så mycket det finns att skratta åt som man inte vet om! På Thielska kunde man skratta åt exempelvis: sekelskifteskritikern Carl David af Wirsén (ROADE SPRIDDA SKRATT) Zorns pälsmössa (SAMFÄLLT VARMT SKRATT) Någon sekelskifteskonstnär som klätt ut sig till elefant på Mejans skolfest (HÖGLJUDDA SKRATT åtföljda av enstaka astmatiska hostningar).

Åter till glöggen. Glöggen var en del i den traditionella julavslutningen med vännerna på Thielska och den var som jag tidigare beskrivit: stark. De små spröda damerna satt som fnittrade skolflickor i galleriets soffor. Glöggen glödgade deras talkvita kinder. Några damer stötte emot väggarna när de rörde sig genom galleriet, för att inte tala om de svårigheterna de hade att fullfölja spiraltrappan upp till Nietzsches dödsmask. Men Maja tog sig fram, med mig och sina två käppar.
”Där är Ella och Birgitta” sade hon plötsligt när vi stannade inför en av Carl Wilhelmssons tavlor från sekelskiftet. ”Ella var rolig, men Birgitta var en riktig tråkmåns”, sa Maja och skrockade för sig själv.
”Och där är Wilhelmina… Hon kunde inte simma och var rädd när hon skulle målas av på den där bryggan.”
Det är en märklig känsla att vandra genom ett museum och höra oljemålningarna få liv som bilder i ett familjealbum.

När Maja fyllde 93 pratade min faster och jag om att jag skulle intervjua henne. Hon hade ju varit med om så mycket. Skolåren på Mejan i början av förra seklet. Åren i konstnärskolonin i Paris mellan krigen. Alla möten med dåtidens kända konstnärer och författare. André Lhote, Fernand Legér. Och så Prins Eugen, målarprinsen, som närvarade på hennes och min farfars bröllop.
Någon intervju blev det aldrig. Maja blev snabbt dålig, lades in på Gärdets sjukhem. Min faster berättade för mig att hon de sista veckorna i livet lät hela livet passera revy i drömmarna. En gång vittnade hon från en cocktail med just Prins Eugen – direkt ur drömmen.
Den sista tiden kunde hon knappt prata. Jag höll hennes hand en gång. Hennes grepp lät mig förstå att hon ändå var närvarande. Hon visste att jag målade i olja och jag tror att det där sista handslaget var hennes sätt att lämna över den stafettpinne som handlade om måleriet, att föra något av hennes ”spirit” vidare.

Jag målar inte i olja längre. Jag klipper i papper. (Så gott jag kan, Maja!)

Julkalender 2008

Hej, nu rullar jag igång årets julkalender. Temat är precis som förra året folk jag mött, som på ett eller annat sätt påverkat mig. (Scrolla nedåt om du är intresserad av 2007 års kalender). Håll till godo.

Reklamens fångar

Stjärnorna tittar på oss, instängda i ljusskåpet. Deras ansiktsuttryck är svårtydda. Man anar en rädsla. Dom hör oss inte. Vi hör inte dem – om vi inte betalar förstås. Något står emellan oss. Reklamen.

Zink zynat i zömmarna

En vän gjorde mig uppmärksam på Zink Grills hemsida som innehåller många intressanta ordvändningar. Eller vad sägs om: ”Med ljus och lyckta har vi handplockat gräddan av alla välhängda Entrecôter. ” Eller: ”Och betänk att nu har vi alla ett kulturansvar att föra denna bardisk vidare in i historien. Först ut var Yve Montand - och många av hans bekanta. Nu får vi ta vid. Nöta zinkdisken med allt från kaffe, drinkar, vatten, historier och stillsamma dialoger. Välkommen in och beskåda de gamla sofforna, stengolvet från Madrid.” Och: ”Du kan när som helst hälsa på, ta en kaffe och en bit desserthantverk.”
Jag älskar Zink Grill, därför vill jag inte läsa om den "handplockade gräddan av välhängda entrecôter" på deras hemsida. Gör om. Gör rätt.

Klubbtrend: Naket

Hej alla glada, nu är det dags för en nakenvåg i klubbstockholm igen. Här ett axplock flyers som droppat in i facebookinkorgen: Elena Maria Wolay strippade på Chrystelle Tshimangas klubb Page Three på Tranan Bar.
Club AnT visade bar hud på Spy Bar och Cristian Dinamarcas klubb Tight, även den på Spy Bar, tar till brösttoner. Nedan en mobilbild från Page Three, när ballongerna spräcktes en efter en och publiken såg ut att vilja sjunka genom golvet.

Thornton Becker Galliano

Billy Bob Thornton, Micke Becker och John Galliano har nånting ihop. Min vän Tom Pyl kallar typen "Nip Tuck-män".

C.F.H. Cocktail

1/6 Grenadine
1/6 Svensk Punsch
1/6 Calvados
1/6 Citronjuice
1/3 Gin

Dimman påminner mig om att det finns en C.F.H. cocktail. Fortfarande osäker på vad C.F.H. står för i själva drinknamnet – The Savoy Cocktail Book ger heller inga ledtrådar. Jag vet att CFH kan vara förkortning för "Call For Help", något som möjligen skulle alludera på drinkens övermått av sötma... Någon som vet? (Receptet hittade Jens förstås i The Savoy Cocktail Book)

Nationalmuseum utställning: Se Ramen!

Så här i tider av lågkonjunktur får nog Nationalmuseum verkligen suga på ramarna när det gäller utställningsverksamheten. Varför i hela friden kör man en Trompe l'œil-utställning nu? Antagligen för att någon av intendenterna doktorerat på konst som lurar ögat. Utställningen är någons darling, en bebis. Kanske. Jag kanske är orättvis nu – utställningen kanske lockar stora skaror. Vad vet jag. De måste ha sjukt lång framförhållning i kalendarierna på museerna. Undrar hur lång?
Om lågkonjunkturen blir för svår skulle jag annars rekommendera utställningen Se Ramen! En utställning med enbart ramar. Billig och något enklare att hantera skulle jag tro. Jag ser framför mig en rolig utställningskatalog. Kanske ett förord som ställer typ frågan: "Varför gå utanför ramarna?" Utställningens hela rytm skulle ha något av zen och meditativ stenträdgård över sig. "Vad kan den här ramen ha rymt för målning?"

Nationalmuseum utställning: Troll

Jag vet inte om Nationalmuseum har haft någon utställning om Troll. Dom borde haft det. Jag har ett svagt minne av att ha sett John Bauer, Ivar Arosenius, Theodor Kittelsen, Arthur Rackham och andra i utställningssammanhang. Antagligen var de utspridda på olika utställningar. Men lägg till Sagan om ringen och hela Fantasy-köret så kommer det bli en barnfamilje- och turistmagnet som heter duga. Är det inte dags för en riktig kassasuccé nu? Da Vinci och Chagall mfl måste kosta målarskjortan bara i försäkringar. Troll skulle nog vara lite billigare. Och tänk så mycket barnpyssel och merchandise som följer en sån utställning i bakhasorna. Troll för 2000-talet!

Nationalmuseum utställning: Då som Nu

Ibland känns det som om folket på Nationalmuseum helst skulle vilja spärra av bron till Skeppsholmen och Moderna Museet. För hur ska man kunna vinna nya museibesökare med Blommérs Ängsälvor när Moderna har Andy Warhol? Man kanske skulle bygga ett gigantiskt krokben rakt ut från entrén – som modernabesökarna sedan skulle snubbla över? Kanske. ”Då Som Nu” skulle en utställning kunna heta som hittar samband och samtidigheter mellan Nationalmusei konstsamlingar och fenomen och yttringar i samtiden. Frrruktansvärt präktigt skulle det bli. Som det blir när något gammalt vill framstå som nytt. Då vill leka Nu.

Nationalmuseum utställning: Historiens vingslag

En mesig titel på en utställning med ett antagligen ganska mesigt innehåll. Men å andra sidan: Det rymmer det mesta. Man kan till exempel gå ner i källarn och hämta upp grejerna med de tjockaste dammlagren. Eller ta fasta på konst som är samtida med betydelsefulla historiska ögonblick. Man fixar en tidsaxel som leder besökaren genom salarna ungefär som på sjukhus. Blå linje: Upplysningen. Röd linje: Socialismen. Gul linje: Feminismen. Och så vidare.

Nationalmuseum utställning/auktion: Bukowskis

Varför inte helsponsra en utställning och låta Bukowskis auktioner hålla sin Internationella Vårauktion i lokalerna? Man skulle kunna varva de fasta samlingarna med den utauktionerade konsten. En pedagogisk utställning om konsten och dess värde. Kanske säljer man några av museets dyrgripar för att i samma veva dra in välbehövliga slantar till museiverksamheten. Begreppet Kunglig hovleverantör är också det värt en tanke. Kanske en egen utställning i sig?

Nationalmuseum utställning: 2209

En radikal idé vore annars att ta en titt i spåkulan och se in i Nationalmuseums framtid. Förslagsvis 200 år framåt i tiden. Vad kommer Museienhet NM:2209 ha för plats i morgondagens samhälle? Vad har företräde i museets samlingar? Det urtida och ålderdomliga – eller det som nyss fanns i vår närhet? Utställningen kräver en omfattande facelift av befintliga lokaliteter – inte minst exteriörmässigt.

Cool kung

När jag gjorde research på St Tropez utelivshistoria fann jag den här bilden: En yngre upplaga av Spaniens kung Juan Carlos – i mörkblå denim och turnups. Snygg! (Kungen till höger på bilden. Foto: Okänd)

Tranans Drinkbok

Tranans Drinkbok var ju epokgörande när den kom. Medverkande skribenter var: Jan Gradvall, Peter Kihlgård, Karolina Ramqvist, Per Hagman, Andres Lokko, Pia Kalischer, Tom Beckman, Magnus Larsson och Johan Renck. Jag tycker den fortfarande är en klassiker i bokhyllan, strax intill Arne Häggqvists Största Cocktailboken.

Vet inte riktigt hur det är med Raptus förlag (som gav/ger ut boken) nuförtiden. Ska undersöka. Tills dess ännu en primemingelbild på de båda förlagsägarna (Kerem Yazgan och Tom Beckman).

Foto: Mattias Ström

Primemingel

I fredags var det mingel på jobbet, högst upp på Slussplan 9 i Örnnästet, med utsikt över hela stan. Prime är mest känt för Public Affairs och Feffe Anderssons årligen återkommande rosévinsmingel i Almedalen. Men nu är alltså tanken att bjuda in till stormingel en gång i månaden. Jag är sjukt partisk, men jag tycker absolut man kan tala om succé. När folk stannar i samma bar åtta timmar i sträck – och man får spela Eumir Deodatos version av Also sprach Zarathustra för att få folk att gå, ja då är det en lyckad fest. Återkommer om mer info när det är dags för nästa mingel. Här är några bilder så länge:


När drinkarna började ta slut dukades shotsen fram.


Lilla folkhavet.


Anders Dalenius och Bino kom, sågs och segrade.


Kerem och Tom ser chockade ut över anstormningen till baren.


Undertecknad i båset.

Samtliga foton: Mattias Ström

Alice Babs på Ferkens gränd

På Ferkens gränd nummer 6 i Gamla stan låg förut skivbolaget Deccas kontor. Något jag noterade när jag hittade den här singeln med Alice Babs på en loppis nyligen. Singeln var ett sätt att skryta med att man lockat Alice Babs till sitt stall. Decca existerade som skivbolag till 1979 då det köptes av PolyGram, senare Universal. Ett känt årtal i det brittiska skivbolaget Deccas historia var när man 1962 valde mellan att signa The Beatles och The Tremeloes – och valde The Tremeloes. Ridå.

Urmingel 2

Underbara mingelbilder från Sten Hedmans "I Vimlet", tidigt 80-tal. Längst till vänster Merit Hemmingson, hammondorgelgudinna i näbbstövlar och sin tids Frida Hyvönen. Kanske. I mitten Eva Dahlgren – just kommen från Umeå till Stockholm. Jag har glömt vad tjejen längst till höger hette. Men hon var het. Någon som vet?

Håll dig till höger Svensson

Telstars hör Dambergs- och Nalentiden till. Just den här singeln har jag jagat länge – för mig en fetisch. Jag tror Håll dig till höger Svensson och Hambostinta i kortkort med Mona Wessman är den musik som mest framkallar minnena från min tidigaste barndom på Gärdet. Håll dig till höger Svensson, skriven av Peter Himmelstrand, var det vinnande bidraget i en tävling om en låt som skulle påminna svenska folket att köra på rätt sida efter Högertrafikomläggningen 1967. Rock-Boris sjöng refrängen. Skivomslagsbilden, med de snygga Opel Rekord-bergochdalbanevagnarna, måste vara plåtad på Liseberg.

Little Tommy Tucker was a...

Den här tändsticksasken tar aldrig slut.
Anledning: tändstickorna viker sig.

Efterfest

Man har ju hört om att det är livsfarligt att ha efterfest idag. Polisen varnar. Det räcker med att man drar med sig en okänd mänska hem så kan den sms:a till sig flera hundra okända efterfestare. Minns inte vem som skickade mig bilden, men den är underbar.

Kung Gustav

(Foto: Pelle Tamleht. Gustav till höger)

Idag fyller efterfesternas grand old man, Gustav Gelin, 33 år. HURRA HURRA! Det firar vi med att saxa Gustavs milstolpar i livet från Lycklig Måndags FB-sida (Gustav firar sig själv på Knast ikväll):

Några milstolpar i Gustav Gelins liv: 27 oktober 1975: Klockan 18.00 ploppar Gustav ut ur mammas mage på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Det första han gör i livet är att kissa på mamma. Våren 1981: Gustav börjar spela fotboll i Stäppens IF. Antagligen heter en av lagkamraterna Kleber Saarenpää, sedemera landslagsman och numera i Hammarby. Våren 1982: Familjen Gelin lämnar radhuset i Uppsala för att flytta till en nybygd villa i Stockholmsförorten Lännersta. 14 augusti 1983: Gustav följer med pappa till Söderstadion för allra första gången. Hammarby möter Häcken, matchen slutar 2-2 efter mål av Peppe Holmberg och Micke Andersson, numera sportchef i Bajen. Hösten 1984: På Domus i Västerås handlar Gustav sina två första skivor i sällskap med mormor. Det är en "Beatles 20 Greatest Hits"-samling med spanskt omslag, samt The Pinks "Spelar ingen roll/Helena och jag" på sjua. Juni 1986: I en bilradio någonstans på Öland hör en dryg tio år gammal Gustav för första gången Depeche Mode. Det är "A Question of Lust" som spelas på Tracks. Detta förändrar hans liv en smula. Hösten 1986: Mamma och pappa skiljer sig och flyttar ifrån villan i Lännersta ett par kilometer bort till varsin radhuslägenhet i Östra Orminge. Gustav börjar i Myrsjöskolan, ihop med bland andra Marko Lehtosalo, sedemera ganska känd. Julen 1990: Gustav jobbar som brevbärare på Posten i Sundbyberg, detta fortsätter han sen med varje jul och sommar i fem års tid. I julklapp detta år får Gustav Stone Roses-debutalbum av sin lillebror Martin. 30 april 1991: Gustav är full för allra första gången, på en pizzeria på Sveavägen först, och sen hemma hos Larsa Arnesson i Orminge. Juli 1993: Första numret av Gustavs & Martins fanzine kommer ut. Då betitlad finis malorum, men redan till andra numret namnbytt till nowhere. Under sommaren och hösten intervjuar de båda bröderna allt ifrån bob hund och Cardigans till Popsicle, Kent, Primal Scream, Charlatans, Verve och Pavement. Oktober 1993: Gustav och Martin spelar skivor för allra första gången. Platsen är Pet Sounds Bar på Tre Backar. 5 juni 1994: Gustav tar studenten ifrån samhällsvetenskaplig linje på Nacka Gymnasium. 28 juni 1994: Gustav åker med sin polare Lasse Friedman till Danmark, först hänger de två dagar utomhus i Köpenhamn, och sen till den underbara åkern i Roskilde. Detta upprepas sedan varje sommar i 15 år, med ett enda undantag (2004). 1 april 1995: Gustav flyttar hemifrån. Datumet kom att symbolisera bostadssituationens skämt rätt väl tyvärr... Juni 1996: Gustav börjar spela skivor på Bonden ihop med sin vän Jacke. Detta blir till nån sorts jobb, och Gustav bokar klubbar och spelar skivor och bor mer eller mindre på Bonden under många år framöver. 1 juni 1999 öppnar de till slut källaren där också. 15 oktober 1998: Gustav och hans vänner Linus, Micke, Kalle och Jimmy firar releasen av hemsidan Bomben, som bara drygt ett år senare blir aktiebolag med kontor och en av landets största mediaplantslolor nånsin. Våren 1999: Gustav får för första gången betalt som skribent. Tidningen är Situation Sthlm och artikeln, som är cover-story, handlar om Petters andra skiva. Hösten 2000: Gustav är på Per Hagmans födelsedagsfest på Tranan (var annars?) och blir där presenterad för Johan Tormod som är restaurangchef på Sturecompagniet. Detta leder till att Bomben XL startas, som en onsdag i månaden under nästan två år framöver fyller Sture med över 1000 indiepandor, hiphopgangsters och drum'n'bass-skallar som tidigare aldrig satt sin fot på Stureplan. Lite blygsamt brukar Gustav idag skrävla om hur detta förändrade stans utelivsgeografi ofantligt.

21 oktober 2001: Den lyckligaste dagen hittills i Gustavs liv.

2002: I baren på Fabriken på Krukmakargatan där Bomben har kontor (där Nitty Gritty ligger numera) sitter Martin Kellerman och berättar om en ny seriebok som just ska släppas och som Gustav tydligen lär ha en ganska stor "roll" i. Detta är första, men väldigt långt ifrån sista, gången som Gustav hör talas om "Hey Princess". Våren 2004: Bomben läggs ner. Sommaren 2004: Gustav bor ihop med sina vänner Dana & Felix i en fullständigt galen lägenhet/kontor/modellsalong på Odengatan 47. Det är fest exakt hela tiden. Hösten 2006: Gustav börjar på Djungeltrumman.se Juni 2007: Tillsammans med bästa vännen David Kaijser startar Gustav sin kanske 50:e klubb, Flyktsoda på Debaser Medis.

27 oktober 2008: Gustav fyller 33 år och firar med tårta och vin nere på Knast. Vännerna Eken och Jonas Markbäck spelar skivor. Det är en lycklig måndag och DU är väldigt varmt välkommen!

Pihlis höstfest

Fasen vad jag är ledsen att jag inte kunde gå på min granne Pihlis höstfest i Lars Noréns gamla barre. Stråkfest! Betjänter! Vardagsrumsfönstret i kras! (Det låter som om han dammsuger fortfarande.) Jag hoppas på en andra chans... Med eller utan smäktande stråkar. Lägenhetsfester är ett av livets måsten!

Bli ej sen till Reisen!

Reisenkvällarna håller hög klass. Alltid fullt och en skön mix av folk. Ungt, snyggt, drinktillvänt och så en spännande nypa glatt överraskade hotellgäster. Läget är egentligen perfekt. På väg mellan stadsdelarna, mellan Stureplan och Skånegatan, eller på väg från Le Bar Rouge och Grill Ruby, går man in i drinkdepån på Reisen. Det här mailet har ett visst mått av svågerpolitik då jag stolt kan annonsera att chefsdirigenten på Reisen är min syssling, Andreas Bergman, med bland annat Spy Bar i cv:t. Bergman är en sann barman. Och strunta i rubriken på det här inlägget. Fint folk kommer sent till Reisen!

Think Zink!

Hade hittills bara njutit enstaka öl, kaffe och croissanter på Zink Grill, men för någon vecka sedan njöt jag en välhängd superior oxfilé a 200g, träkolsgrillad givetvis, för 255pix. Suverän service, underbar stämning, skönt ljus i lokalen, rätt mängd sorl och världens vackraste skärmaskin i blickfånget. Kan inte bli bättre. Stengolvet kommer från Madrid, ekbänkarna från Polen, lamporna med det sköna ljuset från Ödeshög, möblemang och annat från Paris. Mixen känns genuin, äkta och inte som något parisisikt High Chaparall, som det lätt blir när stockholmska krogar ska leka Paris. Gå till Zink Grill - andra gör det! Ta ett glas rött i baren efter jobbet eller dröj kvar och ät hängmörat med nån du gillar.

Kreuzberg Craze

Drack både en och två Dry Martinis med Gerhard nyligen. Gerhard har ett projekt, KQTV – Kings & Queens Television (Se bild ovan), morgondagens tv för morgondagens människor. En totalhappening som, om den en vacker dag blir televiserad, skulle närma sig några av de mest underjordiska inslagen i Glenn O'Brien’s legendariska TV-Party. (Förverkliga!) Gerhard bor i Kreuzberg, på gångavstånd från Melitta Sundström, SchwuZ, Kitschy Rose och SO36. Jag har varit på alla utom Kitschy Rose, som jag bara hört att det ska vara litet, berlinbarigt och bra. Melitta Sundström är döpt efter Kreuzbergikonen/divan med samma namn, som 1993 gick bort i AIDS. Melitta framträdde då och då på SchwuZ, kallade sig själv Soul-Tunte (Soul-fjolla) och framträdde med sin soloshow Mein Kampf – Krämpfe einer Damendarstellerin. Melitta Sundström café, på Mehringdamm 61, är trångt och rökigt (i alla fall när jag var där) och något av en samlingspunkt i Kreuzberg där man ses före och efter helkvällarna på klubbarna och barerna intill. SchwuZ är en av de äldsta gayklubbarna i Berlin (ojoj, vad jag ska återkomma till detta ämne) och ligger vägg i vägg med Melitta Sundström. Gerhard rekommenderar SchwuZ och hela området däromkring. "Om ett ställe stänger finns det alltid ännu ett att gå till". Jag ska pressa honom på en mer komplett Berlinlista nästa gång vi ses.


Gerhard i "en sån där huvudgrej från den förbjudna staden, du vet, som dom har dom där kvinnorna".


Melitta Sundström – originalet.


Melitta Sundström - caféet (med SchwuZ intill).

Lush Life

Apropå ingenting. Apropå Berlin. Konceptet "Tvål förpackad som ost" verkar vara lyckosamt. Lush sprider sina söta fadda doftstråk i Europas huvudstäder och folk strömmar till. Badbombmattan har även nått Berlin där man nyligen gjorde ett butiksevent på temat resursslöseri och "Säg nej till onödiga förpackningar!". Se bild.

Urmingel

Fastnade i några urgamla Svensk Damtidning och klassiska "Sten Hedman i vimlet" från mitten av 80-talet härom kvällen... Bläddrade, scannade mingelbilderna och... OMG! Har Margot Fallai och Per Mattsson vart ihop? Hur har jag kunnat missa det!?

Kring Wiener Staatsoper

Runt Wiener Staatsoper finns några caféer för den som tycker om den lite stela, torra, tysta caféstämningen. Tunga sammetsdraperier, röda soffor, bordskivor av marmor, kalla skedar och koppar. I själva operahuset ligger ett sådant café – som naturligtvis heter Café Oper. Jag var där två gånger i våras, perfekt ställe för långsittning med anteckningsblock. Personalen står utspridd, beredd att ta emot horder av bussturister – känns det som. Men det verkar vara långt mellan busslasterna och de blir mest stående tomt blickande ut i lokalen. Och vi som sitter länge får sitta länge.


Är ni i trakterna av operahuset, passa på att besöka Austria Tabak/Stummer Tobaksaffär. Pittoresk utifrån, brunglåmig och dovt cigarettdoftande (och strumpdoftande?) inuti. Kanske hittar ni några av de många snygga inhemska cigarettpaketen.

Idag sa Peter Bengtson: "Jag gillar K-stavning! "Visky" är manligt och tjusigt. Den är ju dessutom en vedertagen stavning från 30-40-tal, om jag inte minns fel. Jag tycker det SKA heta visky på svenska, precis som det heter konjak. Allt det här fjollandet med "cognac" och "whisk(e)y" är bara restaurangfjams. Faktiskt."

Världens bästa Colin

Forbes magazine utnämnde för några år sedan Bar Hemingway till världens bästa bar och chefsbartender, Colin P Field, utnämndes i samma stund till världens bäste bartender. Barkonnässörerna på Le Figaro menar att Colin är en av Frankrikes 20 mest kreativa människor. Och skulle jag rabbla upp utmärkelserna han vunnit runtom i världen skulle det här blogginlägget bli frrruktansvärt långtråkigt. Själv kommer jag minnas honom för en Bloody Mary, trattgrammofonen och en händelse med mitt Visa Electron-kort i den bärande huvudrollen.


Det var i januari 2005, och jag hade visat min illustrationsportfolio uppe på Paris Vogue i Condé Nast-huset på 56 rue du Faubourg-Saint Honore och behövde något starkt att dricka. Jag tog mappen under armen och gick "om hörnet" in på Place Vendôme och rakt in i Ritz innandöme. Jag följde de röda mattorna genom Swarowskiglittrande och Rolexblänkande korridorer mot Bar Hemingway. Ett sällskap som verkade vara "diplomater från Öst-Timor" och tre äldre män som samtliga påminde om Orson Welles i olika stadier var de enda som befolkade baren. Den lilla baren är liten. Bardunklet dunkelt. Ett intimt ställe.
Jag satte mig på en av barstolarna, fortfarande med adrenalin och dubbla hjärtslag efter mappvisningen, och försökte sitta på ett sådant sätt att "effekten" av mina lågt skurna cheap monday inte generade diplomatfruarna. Colin log mot mig. Hans ansikte var mycket glatt, mycket blankt, mycket varmt: "Yes Sir?"
Jag beställde en Bloody Mary, eftersom man ska göra det och all min fantasi fanns någon annanstans. Tillredningen av drinken tog sin tid – jag åt världens dyraste nötter under tiden.
"You work with fashion?" frågade Colin och nickade artigt mot den anskrämligt fula mappen som stod lutad mot barstolen.
"Yes" sa jag halvvägs ner i Bloody Maryn.
Jag drack. Den var ljuvlig. Hjärtat hittade sin rytm igen och mappen med mina pappersklipp kändes ganska bra.
Jag fortsatte sippa på min drink, fick den att räcka en evighet och medan jag drack spelade Colin stenkakor från Hemingway-åren för Orson Wellsarna på vevgrammofonen. Allt var vackert, magiskt, milstolpe-i-livet.
Sen var det dags att betala. En Bloody Mary: 23 euro. Jag halade fram mitt electronkort ur min tunna indiska portmonnä. Men innan jag hann sträcka över det till Colin hade han lagt sin hand över min. Colins huvud kom plötsligt mycket nära. Han viskade.
"No Electron, Sir, but there's a place outside the Hotel where you can..." Ansiktet var fortfarande lika vänligt när det förmedlade det tydliga budskapet, inlindat i diskretion. Det finns inga bankomater på Place Vendôme. Jag fick lyssna noga på vägbeskrivningen sedan lyfte Colin varsamt illustrationsmappen in bakom bardisken. Det var dags för mig att ta en promenad.
Jag traskade i mörkret, förbi limousinerna och Cartiers upplysta isskulpturer, mot Bankomaten och några skrynkliga sedlar. Det hade kunnat kännas nesligt, som förnedring och nederlag, men Colin hade skött det hela så diskret att jag utan att skämmas kunde komma tillbaka, med de skrynkliga sedlarna i högsta hugg och be om ännu en cocktail. Som något slags belöning. För något.


Bilder: CFH och Ritz Paris

Idag sa Carl M Sundevall: "Pelle Porseryd blir ny nattklubbschef på Spy Bar. Ny musikansvarig blir Coci Philipson medan Aaron Israelsson tar över Gubbrummet." Jag gick på det.

Paris plage

En underbar bild från Lido i Paris. Hela idén: att maskeradklädd dricka champagne och äta ostron i svanliknande gondoler i inomhuspool – det kallar jag att gå på nattklubb! När Lido anlade sin inomhus-pool någon gång på 1920-talet hette det i reklamen att Paris fått en strand. Lido har sedan dess legat på andra adresser, renoverats och haft lett antal olika regimer. Överdåd har dock alltid varit klubbens ledord.
Idag är det kanske inte helt comme il faut att gå på nattklubb med underbetalda, befjädrade, topless-kvinnor, som sprattlar ben och hänger i wire från taket.

Ohämmade och skrymmande frankofila tendenser

Jag vet ingen restaurang som franskar till sig så ohämmat som Prinsen. Titta bara! Med systergrillen Zink om hörnet kan man snart prata om kvarteret som Lilla Paris. Det ska bli spännande att se hur länge trottoartältet håller ut mot väder och vind. Visst är det mysigt att söka skydd på en bistrot i Paris, och se folk skynda förbi som svarta skuggor på andra sidan den repiga plasten. Men i Stockholm? I november? Ja, kanske. Tältet måste testas!

Dixie Queen återfunnen!

Någon som kommer ihåg krog/dansbåten Dixie Queen som låg på Strandvägen? Hittade båtens hela story nyligen.

1968. Levererades till Statens Vägverk Stockholm. Insatt mellan Öckerö - L. Varholmen.
1977 - 1982. Insatt mellan Björkö - L. Varholmen.
1982 - 1984. Upplagd vid Öckerö efter ett maskinhaveri.
1985. Såld till Partrederiet/Ab August Lindholm Eftr. Stockholm. Omdöpt till DIXIE QUEEN.

1986. Ombyggd vid Boghammar Marin, Lidingö till restaurangfartyg med en klassisk hjulångare-look.
1986. Insatt på kryssningar runt Stockholm för att på vintrarna ligga förtöjd utmed Strandvägen i Stockholm.
1987. Såld till DQ-Finans AB, Stockholm.
1991. Såld till B Hallberg Stockholm.
1991. Såld till Svenska American Motors Sam service Ab Stockholm.
1994. Såld till DQ-Finans AB, Stockholm.
1995. Såld till Neokapital AB, Stockholm.
1999. Såld till Thames Luxury Charters Ltd, London, England.
1999. Lastades ombord CONDOCK I för transport till London.
2000-2008 "Dixie Queen - Tha largest Paddle Steamer on The River Thames", ägd av The Yacht Charter Club och förtöjd strax intill Tower Bridge i London.

Oregelbundna CD-skivor med baranknytning

Loppisfynd: Campari on the rocks collector's CD:

1. Baby Come Back, 4:06
2. Fast Love, 5:02
3. Shame, 3:43
4. Lemon Tree, 4:40

George Michael's Fast Love känns Campari, men "just another Lemon tree"?

Klubb Stalands

Ett annat ställe man skulle vilja göra nattklubb av. Fyra våningar dansgolv på bra söderadress. Öppet till 05.

Nessims Bar

Hade jag X antal miljoner skulle jag köpa Nessims mattaffär vid Berzelii park, inklusive mattor, och göra om det till bar. Nessims ligger granne med Chinateatern i en pagodliknande utbyggnad, med synliga balkar och blå ståldörrar. Just på den adressen skulle man vilja ha en slinka-in-bar, innan man äntrar Berns. Orientaliska mattor från golv till tak, horisontalt intagande av drinkar – däremot: vattenpipor göre sig icke besvär.
Apropå orientaliska mattor – Stockholm har haft ett mattinrett beduinställe/opiumhåla tidigare, i mitten på 60-talet. Stället hette Voum Voum Club och låg på Tegnérgatan 21. Originalet låg i Amsterdam och konceptet har dykt upp lite här och var i världen under olika namn. Mönstren på mattorna har skiftat. Rya, röllakan, persiskt, pakistanskt och kelim som i Freuds divan. Att ligga ner och dricka drinkar är den ultimata dekadensen! Titta på bilden ovan och tänk er en inredning som på bilden nedan.


Interiörbild från Nomads i Amsterdam.

Nomads
Rosengracht 133
Amsterdam

Nessims
Hamngatan 11
Stockholm

Adjö, Café Madeleine!

Gick förbi Café Madeleine på Jakobsbergsgatan 1 nu i veckan och konstaterade att det helt enkelt inte fanns kvar. Fönstren var förtäckta med värdens, Huvudstadens, logotyp. Precis som för så många andra i min generation var Madeleine stamstället i början av 1980-talet. För oss syntare. Men de senaste sju åren (Caféet hade haft samma ägarfamilj sedan starten 1927 innan dess!) har Madeleine mer påminnt om ett vanligt lunch/pizza/chiabatta-ställe. Jag har inte varit där. NU kändes det plötsligt väldigt tomt och Wiener har aldrig varit något alternativ för mig. Vem vet mer?

Lindas lista

Jag träffade Linda Romanazzi på Costes i Paris 2005. Vi var där med Anders Dalenius som vi båda känner från var sitt håll. Vi satt vid de mindre barborden ute i galleriet på Costes och Anders skrattade högst av alla – bullrade – och beställde in den ena champagneflaskan efter den andra. Linda satt bredvid, med sitt långa blonda hår och sin päls. Jag vill minnas att Anders kedjerökte cigariller och att vi hade som en skog av champagnekylare och askkoppar på fot runt vårt bord. ”Alla här är horor och vapenhandlare” viskade Anders halvvägs in i mitt öra och skrattade högt. Jag tror vapenhandlarna och hororna låg i lä den där kvällen på Costes. Vårt bord var Bordet.
Vi fortsatte ut i Parisnatten, hamnade på "svenskdiscot" på Champs Elysées som jag alltid glömmer namnet på och så vidare till något av de andra dansgolven. Anders bjöd. På allt. Vi mådde som vi förtjänade. Ingen taxi ville ha oss i gryningen.
Några veckor senare åkte jag hem till Stockholm igen. Linda har varit kvar där sen dess. Då och då DJ:ar hon på barer. Jag bad henne om hennes topp 5 just nu. Den kom snabbt, skickat från hennes iPhone:

Lindas lista:

Cha Cha club
Curio Parlor Coctail club
Le Fumoir
Café Etienne Marcel
La Palette

Jag tror Linda är DJ av och till på Cha Cha, Curio Parlor och Café Etienne Marcel. Pricka av hennes lista, beställ champagne på fot, kedjerök stark tobak och UPPGÅ i parisnatten - nästa gång du är där.

Barface heter en rubrik här i högermenyn. Under den tänker jag lägga upp några av de teckningar och siluettklipp jag gjort genom åren av bekanta och obekanta barfejs. Det är så mycket man vill göra...

Frantzén/Lindeberg öppnar medlemsbar

Finkrogssurrealisterna Frantzén/Lindeberg öppnar bageri och café i en lokal snett mittemot restaurangen – Lilla Nygatan 16. Dessutom planerar man för en medlemsbar. När? "Jättetyp i december".

Snabba Paris-tips

Här är en urgammal bild jag gjorde för modetidningen Clic's Stockholmsguide 1990... Jag har för mig att bilden skulle illustrera de sena eftersittningarna på restaurang Prinsen. Nu får den istället illustrera mina snabba Paris-tips jag skickat till många vänner. Voilá!

LE PETIT VENDÔME
8, rue des Capucines
Cool bar med gulglåmig belysning och femtiotalsstolar i närheten av Place Vendôme. Ett par driver stället som har eget slakteri. Fantastiska charkuteritallrikar! Familjärt bemötande av alla. Supergott och väldigt enkelt.

LE PETIT FER à CHEVAL
30, rue Vieille-du-Temple
Hästskobaren i Marais som alla stockholmare besöker. Skön bar att hänga i typ vid sjutiden då det är lite lugnare. Där beställer man en Leffe.

LA BELLE HORTENSE
31, rue Vieille-du-Temple
Mittemot hästskobaren i Marais, samma ägare. Man sippar vin och småpratar med den vackra kvinnan i baren, förslagsvis om böcker och att Bush är dum och dålig. Men gör inte som vi gjorde - råka välta ut ett glas Morgon i La Belle Brigitte's handväska! (Hon log ansträngt, men vänligt, på fransyskors vis).

LE TEMPS DES CERISES
31, rue de la Cerisaie
Liten sjukt puttinuttigt bistro/bar/hus/stuga mellan Bastillen och Seine. Paret som äger stället gillar inte turister. Inte stammisarna heller. Det gör faktiskt det hela så mycket bättre i atmosfär. Ett litet reservat för franska studentskor på eftermiddagen. Här kan man sitta länge och dricka Rhone-viner.

CHEZ GEORGES (LE COMPTOIR DES CANETTES)
11, rue des Canettes
Ett måste! Liten hemlig bar, (kolla en bra karta!) en gång känd för sin skitsura ägare och 50-talstrubadurer i källaren. Stället känns sjukt parisargenuint och alla pratar med alla. Tanten (änkan?) kan verka sur, men skratta högt några ggr så gillar hon dig. Overkligt coolt tycker jag.

LE GÉNÉRAL LA FAYETTE
52, rue La Fayette
En restaurang som är rushig och snygg och mycket Paris. Kul gäster närsomhelst på dagen. Enkel mat – utrotningshotat äkta parisiskt brasserie.

TAVERNE HENRY IV
13, place du Pont Neuf
Torr mycket torr vinbar på spetsen av ön (riktning Eiffeltornet) Notre Dame ligger på. Det här var Georges Simenons stamställe och här brukar Charlie Watts dricka Côtes du Rhône. Mycket diplomater och jurister och folk som ser ut att staterat i Gerard Depardieu-filmer.

LE FUMOIR
6, rue de l'Amiral-de-Coligny
Fumoir upptäckte jag sent på inrådan av Jens. Mycket coolt. Skönt att vika in på i shoppingpausen. Ligger vid Louvrens östra kortsida.

HEMINGWAY BAR
Hôtel Ritz
15, place Vendôme
Man bara måste gå in i längst in i innandömet av Ritz. Jag har vart där fyra ggr med mitt stackars Visa Electronkort. Det gråter än. Helst ska man ha råd att avsluta kvällen på Caviar Caspia sen, precis som kändisarna på hotellet brukar göra.

CHARTIER
7, rue du Faubourg-Montmartre
Stort mycket franskt ställe, hovmästare med de långa förklädena. Ligger på turistiga Faubourg-Montmartre, men gömmer sig lite in mot Passage Verdeau (som har Paris mest exklusiva käppaffär)
Och klarar sig därför. Mycket paris för pengarna.

LA CLOSERIE DES LILAS
171, boulevard du Montparnasse
Klassiker. Om ni kommer tidigt till Coupole-krokarna så ta en titt in här (ligger typ snett mittemot en bit bort). Baren är snygg och bargubben torrt rolig. Eller sätt er vid Sartres och Beauvoirs bord direkt till vänster om ingången.

AU PETIT RICHE
25, rue Le Peletier
Mycket cool bevarad klassisk restaurang, bäst lunchtid. Man sitter som i små kupéer. Mycket diplomater och franska kändisar (antar man). Ändå inte så dyrt.

Och så Rosebud förstås, min absoluta parisfavorit (räcker en hel kväll!) och La Perle och Connetable (båda i Marais, sent sent på natten, ofta hamnar man ännu senare efter dem på någon av de skönt skumma klubbarna i Marais, Le Duplex mfl, gay-vip-klubbar.)

Nattklubbschef sökes

Spy Bar letar ny nattklubbschef när Carl M Sundevall nu börjar jobba med nya Stureplansrelaterade projekt. Hoppas hoppas nu bara att Gubbrummets vältrampade matta inte rycks undan våra fötter!

Herrar i fickformat

Jag samlar på Herrarnas kalender. 1936 års almanacka var först ut och utkom då på Åhlens & Åkerlunds förlag. Redaktör var Lars Tessing. Senare tog Sven Z över, son till legendariske Strix/Söndagsnisse- och Löjromsredaktören Hasse Z (Zetterström) över. De sista åren var Ulf Thorén redaktör och innehållet präglades av absurd humor och studentikosa collage. Almanackorna gavs ut fram till år 1969, med undantag för åren 1963-1965 då utgivningen låg nere. Herrarnas kalender en guldgruva för den som roas av småkuriosa, stockholmiana och vad som rör sig i huvudet på män med dragning till rökiga gubbrum. Älskar omslagen. Här med Prins Bertil, Gustav VI och Kar de Mumma.

Pa&Co tar över Bistro Süd

Styckjunkargatans Ginotrupper når Söder redan på onsdag ryktas det.

Julia 50 kvällar ikväll

Ikväll firar Julia sin 50:e kväll på Restaurangen med Micke Goulous som gäst-DJ. ”Det kommer bli lovers rock på ett helt nytt sätt.
Det kommer bli en finfin kväll igen” lovar Fredrik och Tom. Det blir nog Julia ikväll - efter bloggreleasen, Riche och hela baletten.

Julia, Restaurangen, Oxtorgsgatan 14, Fredagar, 21-01, Fri entré.

Skövdes uteliv från vaggan till graven

Källarn
Krikelin
Bogrens
Plaza
Billingehus
Rotary/Odd Fellows

Så såg Skövdes utelivsålderstrappa ut sent 80-tal/tidigt 90-tal enligt min exsvåger Kalle Rosander. Funderar lite på hur den såg ut i Stockholm vid samma tid. Återkommer.

The Seagram Barman's Handbook

Hittade The Seagram Barman's Handbook på ett antikvariat. Sexti spänn. Spiralbunden, svart-orange-rosa-röd och cooper black i rubrikerna. Att döma av utseendet och drinkarna som presenteras är boken från tidigt 1970-tal. Bara kapitlet Trade secrets gör boken till ett litet fynd. Lovar att dela med mig av hemligheterna lite då och då.

Härmed är bloggen öppnad!

Gå ut

Gå ut – en bok om diskotek, barer, dansgolv, scener och klubbar i Stockholm 1967-97 av Carl Fredrik Holtermann, utgiven på Albert Bonniers Förlag 1997. Boken är sedan länge slut på förlaget men ett fåtal exemplar finns kvar och kan beställas direkt från författaren eller inhandlas på Café Edenborg i Gamla stan. Ibland dyker boken också upp på Antikvariat.net.

Personligt

(Snart kommer det att finnas en text som beskriver mig som krogtyp här)

Kontakt

Kontakt:
Carl Fredrik Holtermann
Rådmansgatan 5
114 25 Stockholm

Mobil: 0761477402
Mail: cfh@primepr.se

Om

Carl Fredrik Holtermann. Polaroid: John Scarisbrick

För lite mer än fyra år sedan sålde jag in en bokidé om Europas barer till bokförlaget Modernista. Jag skulle besöka alla barer av kulturhistoriskt intresse i Europa. Åtminstone barerna i huvudstäderna och kanske också några av de större städerna i Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien. Barerna i länderna längst i öst och långt ner på balkan fanns det kanske inte tid och pengar till att besöka. I alla fall inte i den här första utgåvan. Så var det tänkt.

Jag tog tåget ut i Europa, började mina empiriska studier i Frankrike, besökte nära femtio av Paris barer och fortsatte sedan Europa runt i omgångar. När jag prickat av de större städerna kände jag ett behov av att återbesöka några städer. Det fanns ju barer jag missat på min första resa. Dessutom skulle ju barerna dokumenteras och jag hade tyckt att det var svårt att både känna in ett ställe, dess publik, intervjua bartenders och samtidigt fotografera. Ja, och så blev det ju en hel del kaféer också. Och krogar. Och hotell. Och ofta när jag spenderade en hel kväll på ett ställe hamnade jag ganska snart i långa samtal med någon intill och så fick jag nya tips på andra barer, som i sin tur ledde till nya smågator med ännu fler barer. Och så höll det på.

När man sen gör den historiska researchen, eller bearbetar texterna i alla anteckningsblocken man har med sig hem, stöter man på en mängd intressanta levnadsöden, barer och kaféer som inte längre existerar, kuriosa och mycket mycket annat. Vips fylls nya anteckningsblock och klippböcker. Datorns bildskärm blir snabbt fräknig av worddokument, textfragment, stickspår och utvikningar. Det är ju så spännande. Och vem ska annars berätta dessa historier?

London lämnar jag åt andra, tänkte jag tidigt i projektet. Helt enkelt av det skälet att London är pub och inte bar. Och så har jag aldrig känt London som min stad. jag trivs ju så mycket bättre i Paris, Berlin, Wien… (Och dessutom finns ju Andres Lokko där, som hittar i stan som i sin egen Sta-Prest-ficka).

Men jag kunde förstås inte låta bli att läsa på lite om pubar ändå. Det finns mycket skrivet i ämnet. I Alan Reeve-Jones’ bok London Pubs hittade jag några rader som gav mig något annat än fakta till boken. I förläggarens lätt uppgivna förord kände jag igen mitt eget projekt:

”All we asked for was a simple, uncomplicated historical note to add in each case to the statistical information of the pub itself. What we got, as you will discover, is quite another matter.”

Jag vet inte om boken om Europas barer någonsin blir färdig. Jag hoppas det. Den här bloggen är förhoppningsvis vägen dit.

C F H


Carl Fredrik Holtermann, född 1965 i Oscars församling, Stockholm. Frilansskribent, illustratör, formgivare och copywriter. Anställd på Prime PR sedan 2007.

CFH BAR

Bloggrelease nästa fredag, 26 september 16.00-19.30. Inbjudan kommer inom kort.

Anders Timell

Kom plötsligt på att om man tar Pernilla Wahlgren och lägger till Lennie Normans ögon så får man Anders Timell.

Caroline Luther

Martin Luther och Caroline Krook - oväntat lika.

okej då. en repris.

Calle Schulman och Klaus Kinski.

Harry Posener

Några exempel på Harry Poseners trollformler: Fidelius-besvärjelsen: Denna komplexa besvärjelse möjliggör att hemlig information göms inuti själen på mottagaren, Hemlighetsväktaren. Informationen går då inte att få tag på om inte Hemlighetsväktaren väljer att ge ut informationen; inte ens de som fått informationen från Väktaren kan ge den vidare till andra. Obliviate: Används för att förstöra eller ändra en persons minne från en viss händelse. Protego: Det bildas ett slags sköld runt om trollkarlen. Den magiska auran (skölden) står emot svaga och medelstarka besvärjelser och trollformler som riktas emot den.

Förslag till parmiddag

Tema: "Vi som styr Sverige just nu".

När Stadshuset tröttnade

En dag tröttnade Stadshuset på Stockholm - och drog.

Lite ohlyk sig

Greger Ulf Heston

Har alltid tyckt att begåvade formgivaren Ulf Greger Nilson är väldigt lik Charlton Heston.

Nosferatu Grönstedt

Nosferatu och Handelsbankens Lars O Grönstedt.

Sangtzu Skogman

Tibetanske minneskonstnären Sangtzu och tusenkonstnären Thore Skogman.

Viggo Harris

Tips från Kalle W: Viggo Mortensen och Ed Harris!

Karin Pooh (and her dancing teeth)

Lika-som-bär: Aftonbladets nya kulturchef Karin Magnusson och Conrad Pooh (and his dancing teeth) en av Terry Gilliam's underbara collagefilmer från Monty Python's flying circus.

Jag ser hunden överallt!

Jag tror jag saknar min franska bulldogg mer än jag egentligen fattat. När jag nyligen såg Arla-kossan och Arla-loggan på en förpackning omvandlade min hjärna dem till... just det: en fransk bulldogg.

Rüdiger Billgren

Tyska skådespelaren Rüdiger Vogler är sjukt lik Ernst Billgren.

Funky Business

En gnutta Christian Gergils plus en gnutta Michael J Fox blir Johan Staël von Holstein.

Grott-Freddie

Freddie Wadling och ett Grott-troll.

Claudia och Karin

Karin som jag delar lokal med liknar Claudia Cardinale.

Bill Körberg och Hillary Bergman

Den här är dålig, men jag kör den ändå. Fick plötsligt en idé att Bill och Hillary Clinton som unga påminde om Tommy Körberg och Marie Bergman. Mjaa...

I natt jag tänkte

Sömnproblem: Nyligen gick det upp för mig att jag det senaste halvåret "tänkt" istället för "drömt". Dagens erfarenheter är en hård kudde.

Presidentfundering

Kan fortfarande inte riktigt smälta det här med Sarkozy och Carla Bruni. Vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med, men det skulle ju vara som om...

Bo Könberg gifte sig med Elsa Hosk?

Casting: de Niro/Castro

Vet inte om Robert de Niro någon gång spelat Fidel Castro på film, men han borde ha gjort det!


Robert och Fidel i yngre upplaga.

Casting: Stangertz/Strindberg

Göran Stangertz borde spela den åldrade August Strindberg!

Riksåklagarämbetets överhuvud

Jag tycker Christer van der Kwast borde ha lite mer typ sån här outfit.

Alla har sin indie-period i livet

Jag tror att alla någon gång har en indie-period i livet. Folk som går konstnärliga eller hantverksinriktade utbildningar har kanske en lite längre indie-period. Men förr eller senare bankar den krassa ekonomiska verkligheten på dörren. Konstskole-eleverna står plötsligt utan jobb. Illustratörerna: ”Va? Kan man inte leva på att rita ugglor med stora ögon?” Textilformgivarna: ”Va? Kan man inte leva på att göra aftonklänningar hopsydda av raggsockor?” Konstnärerna: ”Va? Kan man inte leva på avgjutningar av kvinnobäcken nedgrävda i jord?” Arkitekterna: ”Va? Kan man inte leva på att rita James Bond-liknande skidstugor för dramatiska bergspass?” Silversmederna: ”Va? Kan man inte leva på att göra halssmycken inspirerade av samiskt hantverk och Sapfos diktning?” Ja, det finns nog fler yrkesgrupper som plötsligt, någon gång i livet drabbas av ett hårt uppvaknande. DJ-typerna: ”Va? Kan man inte leva på att spela bortglömd Italo Disco?”
Några blir arga. Börjar fundera över om det inte finns någon myndighet att vända sig till. Italo-Disco-DJ-Styrelsen, kanske? Eller Riksförbundet för Illustratörer som ritar Ugglor med stora ögon (Med underavdelningar för Hjorthuvudmålarna, Fjärilstecknarna och Väldigt petiga illustrationer som tar tusen år att göra). Men några sådana myndigheter och förbund finns ju inte. Lyckas man inte slå igenom, hitta en guldåder, är det bara att skola om sig, lägga uggledrömmarna på hyllan och konstatera att Indie-perioden är över.
(Plats för reflektioner, bitterhet, ilska, cynsimer, påhopp)

E-Type tyar inte längre

Sedan rollen som "Ida" i Raskens har det varit dåligt med filmroller för E-Type.

Något gemensamt...

Schlagermannen Lasse Holm och Fox-mannen Bill O'Reilly. Något lite halt, undanglidande och aggressivt på samma gång.

Ville, Valle, Viktor och Bush

Artisten barnprogramkändisen Anders Linder som president.

Bergsman by Roslin

Damen på affischen för utställningen om Alexander Roslin på Nationalmuseum påminde väldigt mycket om Victoria Bergsman.

Rupert Werup

Det är nog inte så många mer än jag som gått och grunnat på att gamle producent/synthlegenden Rupert Hine liknar poeten Jacques Werup.

Robin Bono

Det har sagts förut: Robin Williams är väldigt lik Bono.

APA-Benny

Benny Andersson liknar en Saki-apa.

Herman Nilsson

Brukar roa mig med att rollbesätta världshistorien. En ständigt pågående casting. Plötsligt en dag slog det mig vem som ska spela Herman Göring om vi någon gång gör en film om Görings Sverigeförflutna: Tommy Nilsson!


När Tommy senare dök upp i Sound of Music var jag fullkomligt övertygad.

Bloggferatu

Calle Kinski.


...och Klaus Schulman.

Gammal Hovfavorit

Kung Elisabeth.

Prins Orlando

Prins Carl Philip och Orlando Bloom blir bara mer lika varandra för varje dag som går!

Bräda som bräda

Uppföljaren till Fantastic Four and the Silver Surfer kommer snart.

Ur askan i elden

Kom inte på någon bra rubrik. Här är i alla fall Thomas Östros och en Pompeji-mumie.

Nicole Lindberg de Geer

Jag vet hur Nicole Kidman kommer se ut när hon blir gammal...

Lauda-McLaren-stallet

Blandar man gamle racerföraren Niki Lauda med Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten får man: Sex Pistols-managern Malcolm McLaren!

Tommy Sengångare

Tommy Engstrand och en Sengångare. (Tack Lovisa!)

Mardröm

En dröm: Jag sprang genom buskage, över ödetomter, hörde upprörda röster i halvdunklet. Jag såg några människor samlade kring ett brunnslock. Från den öppna brunnen hördes människoskrik.
– Vad är det? Vad händer? frågade jag.
– Det är folk därnere, någon jagar dom! Här, ta den här revolvern!
Jag tog emot revolvern och började klättra ner för stegen som ledde ner i brunnen.
Nere i mörkret hörde jag steg längre bort i gångarna. Jag började springa. Ibland hördes skriken på avstånd. Ibland kom de närmare. Jag höll revolvern med sträckt arm framför mig, sprang åt det håll varifrån skriken kom.

I en tunnelkrök kom jag alldeles nära. Jag hann se ett ansikte, en rädd blick och hörde en röst fylld av skräck viska:
– Döda mig inte! Döda mig inte!

Det var då jag förstod att jag var den som jagade och att det var mig dom fruktade. Det fanns ingen stege, inget brunnslock.

Gammahanne

Alfahannar känner man ju till. Dom bullrar och slår sig för bröstet högt uppe i hierarkiernas trädtoppar. Men vi borde prata lite mer om Betahannarna, Gammahannarna och alla de andra. De som viskar, de som grubblar, de som känner sig vilsna i garaget.

Kalenderår

Jag kan dela in mitt liv i olika kalenderår beroende på vilken kalender jag använt. Det här året använder jag en Planeringskalender. Förra året gick jag mer efter min Flaneringskalender...

Vindens suck och ödets nyck

En gång för flera år sen hade jag satt mig vid skrivbordet för att påbörja Den Stora Romanen. Bordet var städat, kulspetspennorna utplockade ur sin vacuumplast och A4-pappren låg i en lagom bunt, beredda. Det var vår och jag hade fönstret öppet. Jag hörde sparvarna i buskarna utanför, det var sol och hela känslan den där dagen var ”Pånyttfödelse”.
Jag började skriva, skrev en bra början, full orkestrering, allt föll på plats direkt. Inledningen följdes av en inspirerad dialog, något höll på att hända. Det här kunde bli något. Jag sträckte mig efter ett saftglas jag hade stående på byrån bakom mig.
I samma stund kom en liten vindpust från fönstret. Tillräcklig för att skyffla upp A4-pappret jag just klottrat på. Tillräcklig för att tippa pappret över ända och ner i papperskorgen som stod därinunder.
Vinden hade talat. Slumpen hade talat.
Jag lade ifrån mig pennan. Nog skrivet. Åtminstone för den dagen.

Rötter

Det måste finnas en gräns för hur många gånger en människa orkar dra upp sin rot – från relationer, jobb, lägenheter...

Skådekök

Funderar lite över det senaste årtiondets kökstrend. Jag tänker på de stora dyra designade kladdfria köken. Köken som ser mer ut som obduktionssalar. Dold förvaring, gigantiska avställningsytor, skåpluckor och kranar utan handtag, ismaskiner som står och fryser is medan vi tänker på annat. Av maten ser man inte en smula.
Köken står bara där och väntar på att få visas upp. På Nordiska museet finns en monter som visar gamla tiders "skådebröd" - bröd som bara var till ögonfägnad, som inte var till för att ätas. Idag är det inte bara maten som är till för att beskådas. Hela köket är ett skådekök - en del i ett större karriärsbygge. Hur ser det ut hemma hos dig?

Svart på vitt

Jag har gjort en hel del nya illustrationer senaste månaden. Några av dem kan beskådas på min andra blogg Therapeutic Pictionary (ja ja, länk till höger...).
Har också fått en del förfrågningar om illustrationerna är till salu, och så här ligger det till: Therapeutic Pictionary-illustrationerna säljer jag utprintade och signerade på fotopapper 30x30 eller 50x50cm. Dessutom kan jag klippa på beställning. Det är då främst mina gamla dukar och demoner (se bilden nedan) som jag säljer ramade eller oramade, format ungefär 50x50cm. Prislista på begäran.


Några av de demoner som ställdes ut på Comme des Garçons 2005 och Marie Laveau 2006. De har också synts i tidningar och publikationer som Residence, Sköna hem, Femina, japanska Madame Figaro och Spur.

Typ så här

Typ så här ser jag på hur jag traskar genom livet. Jag tänker mig att jag bär mitt förflutna stolt som en mantel. Manteln växer i takt med nya erfarenheter och minnen. Den skänker en form av trygghet. (Stackars de som inte har någon) Samtidigt som manteln växer bakom mig har jag blicken riktad framåt. Blicken är två spjut som liksom trär det jag ser på själva spetsarna. Ibland ser jag långt in i framtiden, ibland kortare. Men hela tiden trär jag det jag ser och upplever på spjuten. (Flum flum...) Någonstans i huvudet lagras och behandlas det jag ser. Detta upplevda måste på något sätt kvitteras, användas. Jag vet inte varför jag känner så, men så har jag i alla fall alltid gjort. Helst skall alltså det upplevda ut på något sätt. Den känslan representeras av den lilla skrivaren på bilden.
Jag förstår inte hur man kan leva på något annat sätt. Utan erfarenhetsmanteln, blickspjuten och det erfarnas omsättande i någon form av rapport, berättelser. Eller? Vet ni?

PS. på måndag drar jag igång min gamla blogg Therapeutic Pictionary igen. Länken finns här till höger.

De tre stånden

Glöm adel, präster, borgare och bönder. De nya stånden heter Kändis, Gatekeeper och Wannabe.

Hjärnkok

Datorerna rymmer mer och mer. Säkert mer än någonsin våra dagböcker och anteckningsblock gjort. Datorerna med alla sina dokument, mappar, Internetsidor, bilder, filmer och inboxar blir en del av oss. Vi kanske inte kommer ihåg allt vi har i våra datorer, men förmodligen bär vi med oss mer i skallen nu än vad tidigare generationer gjort. Flödet av information och underhållning flödar också sedan datorn stängts av. Vi har svårare att gå från ON till OFF. Att verkligen vila. Våra hjärnor kokar.

Krångliga

ALLA människor är krångliga. Så är det bara.

Bara barn

Ju äldre jag blir desto mer är jag övertygad om att det inte finns några vuxna. Jag har blivit lurad. Alla är barn till dom dör – även om dom har villa, portfölj och kombibil. Säg emot mig den som kan.

Brain vs. Biceps

Jag brukar fundera över vad som kom först: Hjärnan eller Handen? Var det så att apmänniskorna med tiden fick så avancerade händer att hjärnan var tvungen att växa för att ta tillvara deras möjligheter? Eller var det hjärnan och vår förmåga att kommunicera som upptäckte händernas alla användningsområden?
Idag behöver vi händerna mest till tangentbordet, spelkontrollen och fjärrkontrollen. Hjärnan, mer än händerna och kroppen, är vårt främsta vapen i yrkeslivets survival of the fittest.

Poesin är död!

Hemska tanke. Tänk om idéerna ersatt poesin? Poet är en tillvaro. Poesi en idéverksamhet. Det gäller att hålla sig i framkant för att bli utgiven. Tankar forceras. Eftertanken är satt i reservat.

Återbruk

Man kan vara besatt av att ständigt komma på unika originalidéer. Att bryta ny mark. Att aldrig kopiera, efterapa eller härma. Man kan också tänka tvärtom och skapa nytt genom att kopiera, sampla och tolka. Eller helt enkelt sno något rakt av. Båda tillvägagångssätten är idag helt legio. Frågan är om inte kopierandet idag är en vanligare arbetsprocess bland skapande människor? Man kanske inte ens längre kan prata om en jakt på nya idéer längre. Idéerna handlar om återanvändande. Idé är lika med återbruk. En brainstorm är bara en simpel inventering av det som redan gjorts. ”Vad ska vi planka idag?”

Vi har aldrig varit mer inspirerade

Vi inspirerar varandra. Modebloggarna, designbloggarna och bildbloggarna inspirerar oss dom också. Vi ser mängder av bilder varje dag. Så har man kunnat göra tidigare också - på bibliotek. Men skillnaden är att vi idag ser helt nya bilder, kanske gjorda just den här förmiddagen, i en helt annan världsdel. Inspirationen är dagsfärsk. Vi blir varandras visionärer.
Med varje ny dator medföljer kreativa program. Samtidigt knepas och knåpas det hemma i stugorna. Inrednings- och pysseltipsen i tv, bloggar och söndagsbilagor är oändliga. Kreativitet har blivit mainstream. Det är synd om illustratörerna, fotograferna och formgivarna.

Idéklimatet

Glaciärerna smälter. Istäckena vid polerna krymper för varje dag. Har man inte också en känsla av att idéerna krymper på samma sätt? Att vi nått någon form av peak och nu får finna oss i att återanvända oss själva?

Tuppakaka

Vi stannade på Getå turisthotell. Inte en käft. Men kaffe fick vi. ”Finns det något till kaffet?” frågade vi. ”Det finns bara Tuppakaka” svarade tjejen i receptionen. Vi beställde var sin Tuppakaka.
För mitt inre kunde jag se hur den där tjejen i receptionen gått upp tidigt för att gå till jobbet, låsa upp, hämta post, brygga kaffe och sedan, lite håglöst, rört ihop smeten till tuppakakan. Samma sak varje dag. Tjejen innan henne gjorde säkert samma sak, låste upp, hämtade posten, bryggde kaffe och fixade tuppakakssmet. Ja, alla tjejer och killar som haft det där jobbet hade säkert utfört samma tuppakakeritual utan att klaga. Man kan undra om någon längre vet varför dom gör tuppakakor varje dag på Getå.
Består inte hela livet av en massa tuppakakor? Hur många saker gör vi utan att riktigt veta och utan att ifrågasätta varför? Finns det inte alldeles för många saker i våra liv som på olika sätt är tuppakakor och som ”bara ska vara så”?
Jag sköt demonstrativt tuppakakan ifrån mig. (Dessutom verkade den vara värsta kaloribomben.)

På måndag

På måndag drar Therapeutic Pictionary igång igen efter ett långt uppehåll. Samma tid, samma kanal. Se oss då. /C F H

LUCKA 24: Den Heliga Sonen

(Löwenströmska lasarettet, 28 april 1994) Förlossningen hade varat 36 timmar, barnet var på väg, men hade fastnat på vägen. De senaste timmarna hade i princip ingenting hänt och läget var oförändrat när överläkare Sami Halbaoui uppenbarade sig i det rum vi tilldelats.
Överläkaren var kort till växten, inte helt olik Rastapopoulos, och mumlade snarare än talade.

”Vi får snitta henne”.

Han sa det liksom i förbifarten och han sa det på ett sätt som om det var den enklaste sak i världen. Min fru uppfattade nog inte riktigt vad han sa, drogad som hon var av epiduralbedövning, lustgas och i princip allt det senaste inom narkos. En sköterska satte en väl tummad röd mapp i min hand. Vänd från min fru bläddrade jag snabbt igenom pärmen som med hjälp av amatörbilder visade hur ett kejsarsnitt går till.
Jag minns inte de där bilderna, minns bara att jag förstod att det var jag som var tvungen att ta beslutet eftersom min fru nu knappt var kontaktbar. Jag nickade bara ”ja”.

Vi kläddes i gröna operationskläder, hårnät och träskor. Frun rullades in i ett, som jag minns det, helkaklat rum där allt var försett med hjul. I ögonvrån såg jag det rostfria bordet med verktygen. Skalpellerna, något som såg ut som en stor brödkniv och en stor tång.
Ett draperi var det enda som skiljde oss från min frus mage och jag bad en stilla bön att det inte skulle bli korsdrag, att draperiet skulle fladdra till och att jag skulle se SNITTET.

”Ni hade visst med er musik?” frågade en sköterska.
”Ja, jo” sa jag och halade fram kassetten med Morrissey’s Vauxhall and I och låten I am hated for loving. Kassetten stoppades in i en sliten bandspelare och såg jag hur kirurgen närmade sig med skalpellen.

Vi såg på varandra medan dom lade snittet. Sedan är mina minnen vaga. Jag minns i alla fall ljudet. Ett slurkande ljud av barnet som drogs ur min frus mage. Minns hur vår det lades på hennes bröst och hur det hann gny lite innan min fru fick ytterligare en bedövningsspruta och somnade in.

Allt gick snabbt. Barnet och jag fördes till ett annat rum där det tvättades rent under rinnande vatten. Samtidigt syddes min fru ihop och rullades till en annan avdelning. För första gången på 36 timmar skildes vi åt.

Det gick runt i huvudet medan jag såg barnet tvättas. Jag tyckte sköterskan tvättade och torkade den lilla kroppen så bryskt. Mitt tunnelseende följde de tvättande händernas rörelser medan huvudet tänkte allt och ingenting. Sedan skildes även barnet och jag åt.
Jag fick klä av mig de gröna operationssalskläderna och sedan visades jag till en korridor intill. Där rullades så småningom en kuvös in.
I kuvösen, blåröd med toppigt huvud, mjukt liggande på vit frotté: min son.

”Mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn…” orden snurrade i mitt huvud.
Jag var milt sagt yr av omständigheterna, knäsvag av rörelse och omtumlad av denna mitt livs största milstolpe, när jag genom töcknet hörde en röst:

”Ursäkta, du vet var denna avdelningen finns?”

En liten man, kanske från mellanöstern, Iran eller Irak, höll upp en liten kollegieblockslapp i mitt ansikte. På lappen stod ”23” skrivet med kulspets.

”Nej, jag vet inte var avdelning 23 ligger” sa jag och fortsatte titta på min son och tänka ”Jag är pappa, jag är pappa, jag är pappa…”

”Okej, men ursäkta, vet du var den finns?” fortsatte mannen och höll lappen närmare mitt ansikte.

”Nej, jag har just blivit pappa här och, nej, jag vet inte!”

Mannen tittade snabbt på kuvösen, log snabbt och fortsatte sitt frågande.

”Var finns denna avdelningen? Kan du säga mig? Var den finns?”

Jag tror att jag snäste av mannen, kanske pekade jag på den blå linjen på golvet och bad honom följa den åt fanders. Hursomhelst blev just den där mannen från mellanöstern en del av denna mitt livs största milstolpe.

LUCKA 23: Redaktören

(Stockholm, 1997) Hon var den enda gäst med knytblus jag någonsin bjudit hem.
Redan från början hade jag tyckt att hon var av den kalla sorten. Kylig, kantig, konservativ… Men vår jobbsituation och roll i det gemensamma projektet var ungefär densamma och detta förenade oss. Vi hade båda slängts in i ett havererat bokprojekt som påbörjats i glatt samförstånd med det stora förlaget men som efter hand utvecklats till något stort ohanterligt som ingen ville befatta sig med. Inklusive författaren och initiativtagaren till hela bokidén. Läget var alltså ganska hopplöst. Jag kunde därför se hennes kyla som ett sätt att bibehålla kontrollen över projektet. Kantigheten var ett osentimentalt sätt att se på det som hittills gjorts – ett sätt att urskilja väsentligheter för att på så sätt komma närmare ett slutförande och en färdig bok.

Det behövdes helt enkelt en Margret Thatcher om det här någonsin skulle bli en bok.

Jag satt många sena nätter med layouten av den tvåhundra sidor tjocka boken. Ett redan tidspressat projekt hade med tiden blivit ett än mer tidspressat projekt och flera av förlaget uppställda deadlines hade passerats. Till slut fanns allt där det skulle. Texter, bilder, bildtexter, förord, tryckort, kolofon, omslagstexter…

Jag bjöd redaktören på nescafé och en mazarin från delicato hemma hos mig. Boken var äntligen på tryck och vi kunde för första gången tala om projektet i förfluten tid. Ändå bibehöll hon sin kontrollerade fasad. Sin kyla. Hon åt den sönderfallande torra mazarinen med en serviett i beredskap. Knytblusen förblev smulfri.
Så såg jag hur en tår växte till i hennes nästintill uttryckslösa ansikte. Tåren rann ner på kinden och fortsatte mot knytblusen. Servietten hann fånga nästa tår innan hon började storgråta.
”Hur är det? Vad hände? Hur är det?” frågade jag.
”Det är… det är så mycket som hänt mig de här veckorna.” snyftade hon och drog av misstag ut mascara över ena kinden. Och så började hon berätta.
”Jag var på resa i Afghanistan, vi skulle göra ett jobb för Röda korset där, uppe i bergen bland de fattigaste folken. Vi hade en tolk som översatte och jag skrev, visste inte riktigt vad jag gett mig in på, men det handlade om ett barnhem. Plötsligt blev byn beskjuten, vi visste inte vilka det var som sköt, men stämningen blev snabbt kaotisk. Kvinnorna började bära barnen ut ur barnhemmet till en lastbil för att sätta dem i säkerhet. Vi fick hjälpa dem att lyfta barnen upp på flaket, men lastbilen räckte inte till alla. Jag höll i en liten bebis, högst ett halvår gammal och höll upp henne mot kvinnan uppe på lastbilen, men hon skakade på huvudet och sa på dålig engelska: ’There is no room for the baby. You take the baby! You take the baby!’ och så började lastbilen att rulla samtidigt som skottsalvorna tilltog i styrka. Jag hukade mig ner, höll hårt om det lilla barnet och kröp mot ett litet hus i skydd undan kulorna.”
Redaktören reste sig från stolen, tog en till serviett, snöt sig och gick bort mot fönstret.
”Vi hade försökt få barn i så många år. Nu stod jag plötsligt med ett barn i min famn. Där och då förstod jag att det barnet var mitt. Vi kom hem för en månad sedan, barnet vistas här än så länge på turistvisa. Jag vet ännu inte vad som skall hända.”

Jag gav henne en kram. Det kändes plöstligt som om vi känt varandra hela livet. Det kalla kantiga var för alltid borta. Hon kändes mjuk, varm, rätt igenom.

LUCKA 22: Kollegan

(Stockholm, 1985) Min första anställning i livet var som skyltare på Almqvist & Wiksell Bokhandel på Gamla Brogatan i Stockholm. Efter en tid avancerade jag och fick istället skriva bokbeställningar på små lappar i liggande A6-format. En bokbeställning – en lapp. Lappen bestod egentligen av tre lappar som satt hophäftade och mellan dem satt två blåa karbonpapper. Lapparna skulle sedan rivas isär och läggas i olika lådor. Då och då kom annan personal och tömde lådorna för vidare transport inom bokhandeln.

Jag delade min tjänst med en bokhandelsassistent nära pensionsåldern. Vi skrev våra bokbeställningar, mest under tystnad, men emellanåt samtalade vi kontrollerat. Min kollega förde och jag följde. Inte helt oväntat handlade våra samtal om författare och litteratur. Men ofta handlade det också om kollegans ångest inför åldrandet, för att inte tala om dödsskräck. Innan mitt år på beställningsavdelningen visste jag inte hur många samtalsämnen som kan associeras vidare till åldrande för att så småningom avslutas med ett samtal om döden. Min bokhandlarkollega förde och jag följde, även i dessa samtal. Exempelvis hade jag sett ett tv-program med journalisten och kåsören Thorsten Ehrenmark och kommenterade detta varpå kollegan såg rätt ut i bokhandeln samtidigt som han tänkte högt: ”Ehrenmark, ja… Han dog ju nyligen. Han var född 1919, samma år som jag. Och nu är han död.”
Ibland visade han fram sina händer för mig med orden ”Titta, de här vita fläckarna… har de inte brett ut sig? Är det inte större idag? Jag skulle kunna svära på att de inte var så här stora för en månad sedan.” De vita fläckarna synliggjorde det obevekliga åldrandet och den annalkande döden. Så måste i alla fall min äldre kollega ha sett det. Frågan ställdes flera gånger i veckan.

Luften var torr i bokhandeln som den är på platser med mycket böcker. Hela den stora bokhandeln var ett enda stort läskpapper som sög must och märg ur de anställda. De äldre kollegorna såg också mycket uttorkade ut. Det fanns liksom ingen fukt i dem och deras röster var antingen hesa, knappt hörbara eller salivlösa och kraxande som kråkor. Dessutom har jag aldrig sett så mycket damm som på Almqvist & Wiksell. Man såg det överallt, på böcker, hyllor, skyltar, affischer, lampor, ljusrör och den wire som höll uppe ljusrörslamporna. Tjocka feta dammtussar av papper och stoft från den röda nålfiltsmattan som klädde hela övervåningen.

Med allt prat om död och kroppens förruttnelse, den torra luften och allt damm som långsamt lade sig tillrätta i skikt efter skikt var det kanske inte så konstiogt att min mycket äldre jobbkollega var intresserad av kvinnor.
En av mina jämnåriga kollegor skulle kunna beskrivas som ett platinablont bombnedslag, något hon var mycket medveten om. Hon hade synliga strumphållare och en mouche applicerad på samma ställe som Marilyn Monroe. Vad hon gjorde i Hades var för mig totalt obegripligt. Var gång hon kom för att vittja kollegans beställningslåda var en högtidsstund för oss båda, men kanske mest för min döende kollega.

Vi satt på ett slags balkong, i höjd med takfläktarna över den utländska pocketavdelningen, och hade därigenom full uppsikt över kunderna nedanför. Vi kunde se utan att ses.
Om sommaren besöktes den utländska pocketavdelningen av många lättklädda kunder. Många av dessa lättklädda kvinnliga bokköpare frågade just den sommaren om Grottbjörnens folk av Jean M Auel. Bokens placering i hyllan snett nedanför vår balkong var, så att säga, idealisk för studium av de kvinnliga Grottbjörnsläsarnas fysionomi.
Ärligt talat roade det mig mer att studera min kollega. Så fort jag anade en kvinnlig kund med väl tilltagen urringning försökte jag se om även min kollega noterat densamma. Ofta hade han det, men det hela var på något sätt ett spel och ingenting vi samtalade om. Dessutom var han bra på att dölja detta intresse. Så när det en dag uppenbarade sig en kvinna med ENORMA BRÖST, för att inte säga JÄTTELÖKAR, och denna kvinna dessutom rörde sig mot hyllan med Grottbjörnens folk var jag bara tvungen att se hur min kollega skulle tackla denna sensation.

Kollegan skrev till skillnad från mig sina beställningar på skrivmaskin. Knattret från hans blågrå Facit-maskin var både min vardag och mitt tinitus. När kvinnan med MELONERNA skred mot hyllan såg jag bort mot kollegan som dock inte verkade ta någon notis. Knattret från skrivmaskinen avtog inte heller i styrka. Inte heller rytmen i skrivandet gav någon ledtråd om han sett kvinnan eller inte.
Kvinnan stod kvar en lång stund, läste baksidestexten, läste författartexten på innerfliken, läste recensionsomdömena på den andra fliken och valde några sidor i boken på måfå och läste även dem. Efter en kvart tog hon med sig boken till kassan längre in i butiken.
Samtidigt som kvinnan lämnade vårt synfält reste sig min kollega plötsligt upp från sitt skrivbord för att besöka personaltoaletten. Eftersom detta hände väldigt sällan passade jag på att själv ta en obevakad paus.
När jag passerade kollegans skrivbord råkade jag slänga ett öga på beställningslappen som satt i skrivmaskinsvalsen. Den lapp han nyss skrivit.

På lappen stod: ”xxxfjjdjjdkslls msnsksld jkfkd ksksjjdksl sllskkdjjsk kallsnndkks llajkskdk kallaldksk ejjssjddje jsjsjjsns ndjsjsjs…” osv.

LUCKA 21: Cykeltjuven

(Folkungagatan, Stockholm, 1999) Under en kort period efter skilsmässan bodde jag i Erics lägenhet på Folkungagatan. Lägenheten var liten, ett rum. Dessutom delade jag det enda rummet med ett pågående stambyte. Det var en dyster tid.

En natt hörde jag buller nerifrån gården. Morgonen därpå upptäckte jag att min cykel blivit stulen. Det var en fin cykel. Svart, tung, en klassisk herrmodell av märket DBS. Jag sörjde cykeln. Men veckorna gick, blev en månad, blev två månader och med tiden bleknade minnet av den stulna cykeln.

En dag var jag som vanligt på väg till jobbet. Jag gick Folkungagatan fram för att ta tunnelbanan vid Medborgarplatsen. Väl nere i tunnelbanan möttes jag av beskedet ”Stopp i trafiken” varpå jag trött och håglös gick trapporna upp igen och kände i fickorna efter taxipengar. Det var då det hände.

Jag såg en gammal sliten a-lagare av Christer Petterssons kaliber svänga vänster i korsningen Folkungagatan/Götgatan. Cykeln han cyklade var silverfärgad, inte svart, men på något sätt kände jag ändå igen modellen och den stora kinesiska ringklockan på styret. Min cykel!

Jag kände hur adrenalinet rusade till i kroppen, tog sikte på gubben och började springa efter. Med lite tur skulle han nog stanna vid rödljusen vid Åsögatan, tänkte jag. Men ljusen stod på grönt och han cyklade lugnt vidare mot nästa rödljus i höjd med Blekingegatan. Jag sprang efter. Vid Blekingegatan och Myrornas secondhandaffär cyklade gubben in till trottoaren för att rota bland de utställda klädkassarna utanför butiken.
Jag fick ny energi, hann ikapp honom och fokuserade på att först och främst hålla fast min cykel. Med full kraft högg jag tag i pakethållaren med båda händerna så knogarna vitnade.

”DU HAR SNOTT MIN CYKEL!” skrek jag medan blodet och adrenalinet bultade i tinningarna.

”DIN cykel? Vafan snackar du om? Vadå DIN cykel?”, sa a-lagaren som nu så här på nära håll såg mycket större och farligare ut. Hans ansikte var täckt av ärr, ögonvitorna var gula och händerna som höll i styret var stora och blåröda. Han stirrade på mig och mina mindre, mer liljevita, händer på pakethållaren och försökte skaka loss cykeln ur mitt grepp.

”JO! DET HÄR ÄR MIN CYKEL OCH JAG VET ATT DU SNODDE DEN PÅ EN INNERGÅRD PÅ FOLKUNGAGATAN FÖR TVÅ MÅNADER SEN!” sa jag nästan lika högt som första gången, men jag kände samtidigt hur Hulk-kraften höll på att överge mig.

”NEJVAFAN, den här cykeln är ju SILVRIG!” argumenterade a-lagaren utan att jag ens givit något signalement på min stulna cykel.

”Men jag VET att det där är min cykel. Högra handtaget på styret sitter löst.” anförde jag som bevis, men såg samtidigt att gubben kilat in två pinnar för att hålla handtaget på plats.

”VAFAN snackar om, grabben. Det här handtaget sitter inge löst. Och inte har den något ramnummer heller!” fortsatte han och slängde plötsligt upp cykeln på bakhjulet för att visa det prydligt bortslipade ramnumret undertill.

All impulsiv ilska hade gått över och allt adrenalin hade runnit ur mig. Jag övergick till att böna och be. Snyftvalsen helt enkelt.
”Allvarligt. Jag VET att det där är min cykel och jag VET att du har stulit den och sprayat den silvrig. Jag har inte många ägodelar, den där cykeln var alldeles ny och jag blev verkligen ledsen när den plötsligt var borta…” sa jag lugnt och stilla samtidigt som jag såg in i a-lagargubbens rödsprängda blick.

Han tittade ner på cykeln. Svängde lite av och an med styret, kliade sig på halsen och hummade ljudligt medan han tänkte. Våra blickar möttes igen och jag måste ha sett väldigt bedjande och vädjande ut för gubben harklade sig ännu en gång och såg sedan allvarligt på mig.

”Vettu grabben... Jag känner att du ska ha den här cykeln.”

Mödosamt klev han av cykeln och lät mig hålla styret medan han lossade vad som såg ut som en kofot inlindad i en blå Ikea-kasse.

”Här. Den är din.”

Jag satte mig på cykeln och började cykla Götgatan tillbaka.
Jag skakade. Rädslan hann ikapp mig då när all spänning försvunnit. Och medan jag cyklade hörde jag gubben ropa efter mig:

”DU KAN SÄKERT FÅ BORT SILVERFÄRGEN OM DU KÖR LÖSNINGSMEDEL ELLER NÅT!”

LUCKA 20: Louise

(Brevik, Lidingö, 1983) Gräset var kallt under den döende labradorens tassar. I mörkret spelade man badminton med blå bollar och av tjejerna i den gnisslande hammocken syntes bara cigaretternas glöd.
Det var varm junikväll, den korta stund av kvällen och natten då det verkligen är mörkt. Av studentfesten återstod bara rester. Tomma vinflaskor, en uppblåsbar pool fylld med popcorn och ölburkar och så alla vi som varken dansat eller hånglat. Och Louise.
Jag reste mig upp, passerade badmintonspelarna, som nu tagit av sig smokingkavajerna, hörde flugorna lämna labradorens såriga rygg, och tog sikte på den plats där jag sist såg Louise.
Hon stod fortfarande där, vid de tomma bålskålarna, och pratade med Per och Richard. Feta nattfjärilar svävade som kolibrier kring kaprifolen vid garaget.

Det hade varit en tät vecka. Studentfesterna hade avlöst varandra. Inom loppet av några dagar hade jag krupit omkring bland ringblommor i villaträdgårdar, badat i inomhuspool med smoking, sjungit fosterländska sånger på Lidingö golfbana, rökt cigarr i gillestugor och klättrat i körsbärsträd med min pappas linnekavaj. Bordsdamerna hade passerat revy. En hävdade att hon uteslutande drack Martini Bianco. För att bevisa detta drack hon också hela sin medhavda Martini som vore det fläderblomssaft, innan hon akut fick bäras in i en taxi. En annan dam gjorde mig sällskap bland ringblommorna. Vi närstuderade daggmaskar. Ytterligare en annan bordsdam fick köras till sjukhus sedan hon satt sig på ett bastuaggregat.

Men Louise och jag hade aldrig haft varandra till bordet. Vi hade bara sett varandra, nickat åt varandra, från en bordsända till en annan. (Jag hade sett henne skratta sitt fräkniga skratt säkert tusen gånger på skolgården. Hon var så enkel, så vanlig. Så fräknigt naturlig. En A-tjej.)

jag hörde inte riktigt vad dom pratade om där vid bålskålarna, men plötsligt hörde jag henne säga: ”Nej nu ska jag hem” och så kramade hon hejdå. Först Per och sedan Richard.

Skulle hon gå? Skulle fräkniga Louise gå? bara så där, mitt framför ögonen på mig? Skulle alltså den här, förmodligen sista studentfesten i mitt liv sluta så här?

Per och Richard gick in i huset. Någon av dem satte på en låt jag inte hört sen mellanstadiet. Sweet’s Set me free. Ljudet ekade från de öppna fönstren i den stora villan, svävade ut ut över de andra villorna och ner mot småbåtshamnen. Louise låste upp sin röda cykel medan jag tyst såg på. Hon tänkte verkligen lämna festen.

Men så såg hon plötsligt upp på mig, jag såg tillbaka, och så strök hon med handen över pakethållaren samtidigt som hon tittade på mig och sa:

”Det ser lite tomt ut här? Tycker du inte?”.

Jag stod som förstenad. Petrifierad. Fullständigt handlingsförlamad. Det enda jag förmådde, det enda som lämnade mina läppar, var ett ynkligt halvkvävt: ”Jo...”.

Tystnad. Hon vek inte av med blicken, fortsatte se mig rätt in i ögonen. Alltför lång tystnad. Det kändes förstås som en evighet, som det brukar när tystnaden på något sätt växer. Hon lät axlarna falla något, skrattade högt och skakade på huvudet.
”Ja, du Carl Fredrik Holtermann…” sa hon samtidigt som hon gränslade den röda cykeln med den tomma pakethållaren, fällde in stödet och försvann in i mörkret.

Jag stod kvar. Stirrade in i det becksvarta till jag inte längre kunde höra pedalerna mot det skramlande kedjeskyddet.

Sen den gången, den 5 juni 1983, har jag alltid haft ett laddat förhållande till pakethållare. Den värld av möjligheter och alternativa liv de rymmer. Pakethållarna är fler än man tror.

LUCKA 19: Födelsen

(Allmänna BB, Stockholm, 651219) När jag gick i trean i lågstadiet hävdade jag att jag mindes min födelse. Minns att jag stod i grupprummet utanför klassrummet, ansatt av klasskamraternas tvivel. Det är många år sedan och jag vet inte längre vad som är vad. Någonstans inom mig har jag en känsla av att jag bryter igenom ett brus liknande myrornas krig när tv-sändningarna är över. En annan känsla är den att gå från pulserande rött till slamrande vitt. Den trygga mjukt rundade livmodern med omvärlden utanför som mummel och basvibrationer. Förlossningssalens ljusrörsljus, skarpa vinklar och vassa hörn. Samtidigt kan jag komma på många skilda upplevelser och erfarenheter som skulle kunna ligga till grund för dessa hågkomna förnimmelser.

Jag hade ofta öroninflammation som liten. När öronläkaren punkterade trumhinnan, eller då man med ett instrument blåste hörselgången fri, blev den upplevda tillvaron med ens mer slamrig, kantig och diskant. Omvärlden kom plötsligt närmre, med högre ljudvolym. En sinnenas utvidgning, en ytterligare dimension.

En annan gång skjutsade mina mostrar mig på en luftmadrass på grunt vatten. Jag var kanske fem år. I ett obevakat ögonblick vinglade jag till och föll i vattnet. Minnet av hur jag kämpar för mitt liv nere på botten och minnet av stenarna, sanden och mina mostrars ben är en mardröm som följde mig länge. Att gå från ett element till ett annat, från luft till vatten och kanske ännu tydligare tillbaka, borde påminna om födelseögonblicket.

Samtidigt har jag alltid varit övertygad om att det lilla barnet verkligen kan minnas sin födelse. Det måste ju vara en så obeskrivligt stark, omtumlande och chockartad upplevelse. Om ettåringen minns födelseögonblicket, om än vagt, varför skulle inte detta minne kunna föras över också till tvååringen? Födelsen kanske lever vidare som en känsla av att gå från ett element till ett annat i drömmar, mardrömmar och feberdrömmar?

I min klass i lågstadiet fanns en kille som alltid började sina meningar med ”Jag känner en kille som…”. Han kände på något märkligt sätt alla i hela världen och kunde på så vis associera och nästla sig in i precis alla pågående samtal. Bland annat hävdade han att hans kusin varit på månen.

Kanske drog jag det där om min egen födelse i ett försök att bräcka honom. Kanske inte.

LUCKA 18: Horace

(Trädgårdsgatan, Gamla stan, Stockholm 1997) Jag mötte Horace Engdahl i samband med en intervju för Svenska Dagbladets City-bilaga. Vi hade stämt träff i hans hem i Gamla stan. På väg till intervjun hade jag aldrig riktigt hunnit tänka igenom vilken situation jag försatt mig i. Hela det föreslagna temat på intervjun ”Vem läser? Vem skriver” var ju inte direkt… småpotatis.

Jag minns hur jag såg ner i mina handskrivna frågor, hur jag sorterade anteckningarna jag hade liggande i knäet och hur jag abrupt väcktes då jag plötsligt såg upp, och rätt in i, Engdahls koncentrerade blick mitt över bordet.
Tystnaden var kompakt. Horace väntande på att en första fråga skulle kastas ut i rummet. Att jag skulle avslöja mig.

Horace Engdahl var ändå mycket vänlig, korrekt, och med en förmåga att få den han vänder sig till att känna sig intelligent. Han talade ofta i vi-form, ”Vi vet ju att…” och hade ett sätt att ibland böja sig framåt, som en stock eller totempåle, med armarna i kors och leverera något som påminde om förtroenden.
Ömsom vred han huvudet från mig/lyssnaren och pratade ut i luften, ömsom spände han ögonen i mig och levererade något i stil med: ”varje gång man använder det kritiska instrumentariet säger man också implicit…” Jag hade bara att nicka instämmande.
Vid några tillfällen såg han ner i bordet, ofta när han skulle summera något, som inåtvänd med bekymrad flackande blick. Mot slutet av sådana summeringar kunde han med inte så lite drama avsluta meningen med ett upprört: ”Hela projektet är dömt att misslyckas!”.
Och så var det hans sätt att, efter att ha levererat en retorisk salva, luta sig tillbaka i stolen, med ett leende på läpparna och med en öppen gest bjuda på ett: ”sedan finns det ju de som anser…”. Ödmjukt, förlåtande, som vadd kring den tidigare utkastade udden.
Minnet av Horace, diskuterande med sig själv på andra sidan bordet, var minnet av ett ögonens och läpparnas spel, om man kan säga så.

Den färdiga intervjun/samtalet innehöll på något sätt allt och inget. Jag hade spelat in hela samtalet på bandspelare, haft volymen felinställd vilket tvingade mig att trycka hörlurarna hårt in i hörselgången för att över huvud taget kunna urskilja vad som egentligen sagts. Dessutom bibehöll jag talspråket från bandupptagningen i en utsträckning som inte föll Horace Engdahl i smaken. ”Några av de här citaten får mig närmast att framstå som illitterat!”.
Vi gick igenom korrekturet, ord för ord, till dess Engdahl var nöjd. På väg ut i hallen försökte Horace ändå finna överslätande gemensamheter genom att gå fram till en putsad vägg och knacka mot den med knytnäven. ”Det är medeltida bygglösningar här, metertjocka väggar. Vi kan spela rock’n’roll till långt in på natten!”
Jag tvivlar på att Horace någonsin riskerat påhälsning av störningsjouren. Dessutom har jag aldrig tyckt om rock’n’roll.

Ett halvår senare, i ett anfall av storhetsvansinne, skickade jag ett manus till Horace. Manuset bar namnet ”Vokal”. Jag ber alla som tvingats läsa de där dikterna, inklusive Horace Engdahl, om ursäkt.

Efter några veckor fick jag Engdahls utlåtande i brevlådan. Det kan närmast beskrivas som en artig sågning i sex koncentrerade punkter. Den sjunde och sista punkten hade dock en uppmuntrande ton varför jag krampaktigt har haft den under den mentala huvudkudden i svåra tider:

”Att du väljer att avsluta din diktsamling med ett komma (,) finner jag löftesrikt”.

Tack Horace,

LUCKA 17: Keith’s tjej

(Trosa, 2000) Det tar nästan exakt sex timmar att cykla en oväxlad cykel från Stockholm till Trosa, en resa på sju mil. Det var augusti månad, fortfarande varmt, och ditresan var betydligt lättare än hemresan.
Jag bodde på Stensunds folkhögskola. Folkhögskolan i all ära, men på kvällen drog rastlösheten mig in till Trosa city och Stadshotellets dans.
Det tog någon timme innan en kvinna bjöd upp mig. Låten vi dansade till tonade ut nästan genast och vi bestämde oss för att dansa även nästa. En tryckare, ”I wanna know what love is” med Foreigner.
”Är du härifrån?” frågade hon en bit in i låten.
”Nej.” svarade jag och kände hur det liksom bildades lite luft mellan handen och hennes höft.
”Var kommer du ifrån da?”
”Lidingö” svarade jag ack så sanningsenligt.
Hon svängde runt, bytte riktning på dansgolvet för att få ögonkontakt med tjejkompisarna vid ett av borden. I ögonvrån såg jag henne skaka på huvudet besviket och vännernas axelryckningar tillbaka. Lidingö var fel uppväxt.
”Du då?” frågade jag för att få tryckaren att gå.
”Tullinge. Jag jobbar i resursteamet där. Inom vården alltså.”
”Jaha” sa jag och bestämde mig för att bespara oss följdfrågor.

Jag slog mig istället i slang med en skånska med släktkopplingar till Trosa. Hon var i min egen ålder, på kort besök i Sverige. Annars bodde hon i Miami och marknadsförde magnetröntgenapparatur. Det är dock inte för magnetröntgenkunskaperna jag minns henne.

Vi gick vidare till Macken, ett diskotek i hamnen med en takhöjd på 1.80 och där de spelade lokala hits som "Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar”. Där lärde vi känna ett par från trakten, som bjöd oss hem på efterfest och en hörnsoffa med mockaöverdrag.
Mannen i huset lade finkänsligt på ”I can’t get no satisfaction” på vardagsrumsstereon och drog på volymen. Tillfredsställelse verkade vara bristvara i just det här Trosahemmet.
Det var då skånskan berättade det.
”You may not believe me, but jag var faktiskt ihop med Keith Richards när jag bodde i NYC”.
Mannen i huset kramade om sin fruga i oförställd glädje över den celebra gästen och gick genast för att hämta gästboken och kameran.
”När jag var ensam hemma i vår apartment hörde jag alla celebrities som ringde till Keith’s telefonsvarare. David Bowie ringde ofta. Keith kallade honom alltid för Ziggy.”
Rolling Stones-låtarna på grammofonen kändes plötsligt mer familjära. Keith Richards var en av oss. Keith’s tjej lossade på knuten i sitt hår och lät det midjelånga blåsvarta håret få vila.
”Du är mycket vackrare sådär” kommenterade Trosa-mannen och hällde upp mer whiskey. Själv konverserade jag Trosa-kvinnan. Hennes historia var sorg och elände. Hon berättade om den förre mannen medan hon drack gin med citron.
”Vi hade på något sätt bestämt att han skulle avsluta sitt liv. Jag menar, vi visste det båda två, utan att säga det rent ut. En dag gick han hemifrån och sa att han skulle skjuta sig. Och så gjorde han det.”
En dotter uppenbarade sig plötsligt i trappen. ”Kan ni sänka lite?”. Vi, gästerna, kände att kvällen i sig var mättad som den var och bestämde oss för att bryta upp. Jag följde Keith Richard’s tjej hem. Hon var lång, längre än jag, klädd helt i svart. En amazonkvinna med släpig amerikansk accent. Hon bodde i ett litet lindblomsgrönt hus med torkvinda alldeles intill Trosaån.

Tidigt i gryningen cyklade jag tillbaka till folkhögskolan. Dimma låg över åkrarna. Långt ute på ett av de dimmiga fälten såg jag en ensam älg dansa. Den lekte liksom tafatt med sig själv och grymtade på ett märkligt vis. Jag ställde cykeln, satte mig i dikesrenen och såg älgens föreställning till slut.

Vilken tripp.

LUCKA 16: Pojken i Villa Villekulla

(Junibacken, Stockholm, 1998) Pippi böjde sig framåt mot de församlade barnen, rullade med ögonen och viskväste högt så att även de som stod långt bak kunde höra: ”Och vet ni, i Villa Villekulla har jag gömt en massa guldpengar. Dom ligger lite här och var så ni måste leta riktigt ordentligt för att hitta dom!”
Barnen lyssnade storörat och storögt. Några var redan på väg in i huset för att leta när Pippi ställde sig upp och skrek ”SÄTT IGÅNG OCH LETA GULDPENGAAAR!”.
Jag såg min son sätta kurs mot det gula inomhusklätterhuset, såg honom buffas och bufflas av andra barn på väg in genom Villa Villekullas dörr och undrade väl lite hur det där skulle gå. Själv satte jag mig på en bänk avsedd för föräldrar som har guldpengsletande barn och såg barnen myllra omkring inne i huset. Då och då hördes ”Mamma jag hittade en guldpeng!” från något av fönstren.

Efter en stund började jag undra hur det gick för min son därinne. Alla andra barn kom triumferande ut ur huset med famnen full av stora guldchokladpengar. Jag gick in i huset.

Jag hörde gråt. En pappa känner igen sitt barns gråt. Jag följde snyftandet och hittade min son sittandes i ett hörn i trappen upp till Villa Villekullas övervåning. Jag kände mitt hjärta slå snabbare när jag gick fram till honom, plockade upp honom och kramade honom hårt.
Mellan tårarna hulkade min son fram ett ”Den dumma pojken tog mina guldpengar” och så pekade han mot en äldre kille en bit upp i trappen.
Det blixtrade för mina ögon, adrenalinet rusade till. Jag satte ner min son på trappsteget och älgade ikapp pojken med guldpengarna. Jag fick tag i honom halvvägs upp.
”DET DÄR VAR DEN LILLE POJKENS GULDPENGAR!” sa jag med en röst som nog mer kom från ryggmärgen än någonannanstans.
Pojken med guldpengarna såg inte så stor ut han heller. Tvärtom såg han rätt liten ut han också. Hans underläpp darrade och där han stod inträngd i hörnet av trappan påminde han om ett skrämt djur. Jag minns rädslan i hans ögon när han tyst sträckte över guldpengarna och hur han sedan gråtandes sprang ut ur huset till sin mamma.
Jag överräckte guldpengarna till min son som snabbt började pilla bort guldfolien från chokladen.
Jag hann se den andra pojken gråta i sin mammas famn, hann se honom peka mot mig och så den mammans blixtrande svarta blick innan jag och min son flydde ut från Junibacken.

Om den pojken någon gång gör en julkalender liknande den här kommer jag vara en av luckorna…

LUCKA 15: Rosenqvist på Knarket

(Lidners Plan, Kristineberg, Stockholm, 1990) I början av 90-talet fick jag ett rivningskontrakt i Kristineberg. Lidners Plan, en gata där alla grannar såg ut som den gamle DDR-ledaren Erich Honnecker, Åsa-Nisses fru eller nånting mittemellan. Varje morgon stod en ambulans parkerad utanför någon av portarna. Ambulanserna lämnade alltid Lidners Plan utan vare sig sirener eller blåljus för att föra någon av alla Erich Honneckarna till den sista vilan. Min lägenhet var i nedgången funkis-stil. Parketten var loss på vissa ställen och i badrummet fanns det vatten överallt utom där det skulle. Redan första veckan ringde fastighetsskötaren på.
”Har du märkt att gaslågan på din spis är grön? Det ska den inte vara. Det kommer sig av att ditt kylskåp (som var i trä) läcker freon. Freonet i lägenheten får gaslågan att bli grön istället för blå.”
Härligt. Så jag hade andats freon ända sen jag flyttat in? Fanns det ett ozonhål över Kristineberg? Ytterligare några veckor senare ringde det på dörren igen. I dörren stod en liten kompakt man med dinglande polislegitimation i handen.
”Ja, hej. Jag kommer från polisen. Skulle jag kunna få låna din telefon? Vi befinner oss i radioskugga häruppe.”
Han tog av sig sina skor och gick in i rummet efter telefonen. Vad skulle jag göra under tiden? Tjuvlyssna på samtalet? I en etta tvingas man vara social med sina gäster. Jag återgick till mina Rice Crisp med mjölk. Jag hörde allt mannen sa i telefonen.
”Ja, tjenare, det är Rosenqvist på Knarket, här. Ja, det är det här konstnärsköret på Lidners Plan, du vet. Ja, jaja. Jo, förstår du, nu skulle vi behöva göra en husis här och vi skulle behöva en låssmed. Kan du ringa på nån sån?”
En husrannsakan hos min granne? Var hade jag hamnat? Jag försökte äta mina Rice Crisp som om ingenting hade hänt. Snap, crackle and pop!
”Tack du, det var snällt, sa polisen och snörade på sig skorna ute i hallen. En stund senare ringde det på dörren igen:.
”Ja, tjenare. Nu är det jag igen. Dom är så heta på sina walkie talkies därute, aspiranterna, så nu har dom OCKSÅ ringt på en låssmed medan jag var inne. Jag skulle inte kunna få låna telefonen igen?”
Han tog av sig skorna igen och jag återgick än en gång till mina flingor. Det dröjde ett tag till han kom fram. Under tiden hörde både han och jag hur det droppade flingor och mjölk från skeden och min haka.
”Ja, tjenare, Rosenqvist, Knarket igen. Jo, nu behöver du inte ringa på nån låssmed. Jasså du har redan gjort det? Avbeställ honom i så fall!”
Han snörde på sig skorna än en gång, tackade och gick. Som ni förstår, var han snart tillbaka.
”Alltså jag blir så förbannad. Nu hade aspiranterna där ute avbeställt SIN låssmed också… Skulle jag kunna få…”
”Jaja, sa jag och dukade ut flingorna. Allt var ändå förstört…
”Rosenqvist på Narkotika igen. En låssmed till Lidners Plan! Omedelbums!”
Sedan såg jag i titthålet i dörren hur tre låssmeder sågade upp min grannes dörr. Jag såg varken Rosenqvist eller grannen mer.

LUCKA 14: VD:n

(Hasseludden, Stockholm, 1998) Första dagen på nya jobbet klädde jag av mig naken inför mina nya arbetskamrater. Eller helt enkelt: Reklambyrån hade kick-off på Yasuragi Hasseludden. Med Yasuragi kommer inte bara avkoppling utan också en mängd måsten. Bland annat skall man sitta naken på en liten pall och ösa sig med vatten ur en liten trätunna. En konstig sak att göra tillsammans med sina dagsfärska nya kollegor. Särskilt om man som jag hamnade bredvid vd:n.

Vd:n greppade tunnan, fyllde den med vatten och gjorde sedan en paus. Han tittade på mig med den engagerade blick en vd ser på en nyanställd.
”Jaha Holtermann, hur ser du på det här med E-branding? Kan det bli något?”
Han hällde vattnet över huvudet så luggen klistrades över hans panna. Jag fyllde min tunna jag med, till bredden, lyfte den, hällde den över mig och svarade undrande:
”E-branding?”
”Ja, varumärkesbyggande på nätet.”, förklarade han medan han öste ytterligare en tunna över sig.
”Jag vet inte riktigt…” svarade jag och kände att jag verkligen inte kunde tänka på reklamstrategier medan jag lögade mig i grupp med min nye vd. Simultanförmågan för sådana tillfällen var inte tillräckligt tränad.

Vi rörde oss mot duscharna och småpratade lite om content och underhållning. Svepte in oss i kimonos medan vi diskuterade den ljusa framtiden för integrerad kommunikation och gick sedan ut till de varma källorna.
Vattnet omslöt oss när vi sjönk ner i den lilla jacuzzin. Små bubblor kittlade kroppen. Jag låg i ett stort glas SevenUp, lätt kryddat med diverse webbarbetares hudavlagringar.

”Oj, nu får vi maka lite på oss, här kommer ekonomiavdelningen!”
Jag makade på mig, blundade, och tänkte på fjärilar på en äng, fjärran länder, gatuvimlet på Delhis gator, anything.

LUCKA 13: Violinisten

(Hässelby Strand, Stockholm, 1987) Första lägenhetserbjudandet jag fick från Bostadsförmedlingen låg i Hässelby Strand. En etta på nedre botten. Trots att den låg 18 tunnelbanestationer bort, var jag överlycklig. Jag åkte dit för att titta. När jag närmade mig adressen hörde jag de sorgsna tonerna från en violin. Jag följde violinen till lägenhetsdörren. Och ringde på. Mannen som öppnade höll en stråke i ena handen och en violin i den andra. Han såg uppgiven ut.
”Ja, du kan komma in. Nä, du behöver inte ta av dig skorna.”
Utsikten var sex tallstammar, eller snarare tallrötter. Lägenheten låg verkligen i markplan.
”Och var är köket”, frågade jag.
”Det är kokskåp”, sa mannen med entonig röst och drog åt sidan en skjutdörr, som i princip täckte hela ena kortväggen. Där bakom, på en Arla-back i ljusblå plast, stod en värmeplatta och på värmeplattan en kastrull med två stora kokande potatisar.
”Det är många som varit här och tittat. Ja, för mig gör det ingenting att pendla 18 stationer varje dag, men folk har väl olika behov…” sa mannen och stack med en tandpetare i den ena potatisen.
Besviken lämnade jag violinisten och hans nedrebottenlägenhet och började gå mot tunnelbanan igen. Där tänkte jag aldrig sätta min fot mer. Ute på gatan hörde jag fiolen igen. Stråken fick strängarna att gråta och tonerna blev till en kall vindil som fick förortstallarnas grenar i svängning. Huuu.

LUCKA 12: Farmor och flugan

(Sköttedal, Trosa, 1969) På bordet låg en rosavitrutig vaxduk. På duken låg en nagelsax.
Jag hade på något sätt lyckats tränga in den snabba spyflugan i ett hörn av fönstret och sedan fångat den med händerna, levande. Försiktigt klämde jag åt flugans bakkropp mellan tummen och pekfingret, förde saxen långsamt mot flugans huvud och den nåltunna halsen och… KLIPP.
Flugans huvud föll ner på vaxduken, rullade som ett mynt innan det gjorde en sväng och blev liggande – med facettögonen stirrande upp i taket. Det lilla runda föremålet på vaxduken påminde om en vacker skimrande glasknapp. Ljuset från fönstret fick flugögonen att skifta färg. Från brunt till lila, till grönt och gult. Detta faktum måste ha paralyserat mig, för det dröjde en stund innan jag kände flugans nu huvudlösa bakkropp ilsket röra sig mellan mina fingrar.

Skrämd släppte jag taget om flugan. Den blåsvarta bakkroppen landade på duken, vingarna rörde sig så snabbt att de inte gick att urskilja. Men utan huvud dansade den surrande flugkroppen bara runt i åttor på duken, hela tiden med benen sprattlande i vädret.
Åsynen av flugkroppens dödsdans på bordet och det grönskimrande huvudet strax intill hypnotiserade mig. Jag hörde inte farmors snabba steg bakom mig.

”FREDRIK, VAD GÖR DU?”

Farmor skrek åt mig med en vass röst jag aldrig hört förut. Jag minns det som att hon tog mig i nackskinnet och kastade ut mig på trappen utanför den lilla stugan. Där satt jag sen och grät. Mest över farmors röst och den oväntade bryska behandlingen. Flugans öde var däremot redan glömt.
Av alla minnen av min farmor är det här mitt starkaste. Den enda gången hon höjde rösten mot mig. Med rätta. Hon dog när jag var tio år.

LUCKA 11: Cat Woman

(Vasastan, Stockholm 1990) ”Jaha så här bor jag”, sa hon samtidigt som hon tände upp i hallen. Jag såg en hallspegel med semestervykort instuckna i ramen, rader av festskor och ett par leopardmönstrade nästan lårhöga stövlar. Jag satte mig att snöra upp kängorna medan hon försvann in i badrummet.

Då såg jag dom. Ur det angränsande (enda) rummets mörker kom först en katt, sedan en till. Och så ännu en. Ytterligare två katter. Sammanlagt sju katter. På katters märkligt ointresserade och falskt tillgivna vis strök de sig mot mina kängor och snuddade sina små blöta nosar mot mina händer medan jag knöt upp kängorna. En av dem tog ett skutt upp på det lilla hallbordet för att komma närmre.

Jag är kattallergiker. Ett enda litet mikroskopiskt kattmjäll i mina ögon är lika med katastrof. En katts saliv mot min hud resulterar i nässelutslag. Kattpäls mot min kropp ger upphov till röda kartliknande fläckar. En etta i Vasastan med sju inneboende katter är helt enkelt helvetet på jorden.

Hon kom ut från badrummet och satte sig på huk för att hälsa på katterna. Hon fick en annan röst. ”Heeejsan mina små snosingar. Hej snuttis. Hej Mimsan. Vill ni hälsa? Ja, vill ni hälsa?” sa hon medan hon klappade om dem en och en.
”Jag hoppas att du inte är allergisk?” frågade hon.

Jag borde ha gått, men jag valde henne, sängen och de sju katterna. (Här finns utrymme för beskrivning av människans olika begär.) Min teknik är att andas in med näsan och ut med munnen och med hjälp av ett slags självsuggestion ”stänga av” huden och alla de celler som kan tänkas vara känsliga för katthår. Tyvärr hjälpte inga knep. De sju katterna var mig övermäktiga. Ögonen blev snabbt illröda och så igensvullna att jag knappt såg vem som låg med mig i sängen. Dessutom måste hon haft katterna i sängen för min rygg brände och det kliade på armar och ben.

Plöstligt slet hon undan täcket och gick fram till det enda fönstret. ”Kom hit! Jag vill kyssas. Här.” Jag tog sikte mot ljuset från fönstret och vinglade upp ur sängen. Katterna snodde kring benen. Hon började kyssa mig, våldsamt och intensivt. Hon bet i mina svullna läppar. Katterna slickade mina vrister.
Så sköt hon mig ifrån sig och plockade upp en telefon (formad som en banan) och började hetsigt slå ett nummer.

”Såg du nu? Såg du nu att jag också kan ha en annan? Jag kan också kyssa nån. Jag vet att du ser oss. Ditt dumma jävla as.” Hon skrek i luren och tittade samtidigt ut mot ett fönster i huset mittemot. Så höll hon för luren och viskade åt mig ”Du kan gå nu.”

Hela min kropp dunkade av blod på väg till olika hudutslag. Ögonen rann och jag lät bli att knyta kängorna eftersom jag inte hittade några hål att stoppa snörena i. Jag gick nedför trapporna, stötte i väggen vid varje nytt våningsplan och så var jag ute på gatan. Återstod att famla sig hem.

LUCKA 10: Ökenmannen

(Las Vegas, 1984) Jag gick och gick till jag nådde utkanten av Las Vegas. Öknen tog vid nästan direkt. På väg dit hade vi flugit i luftgroparna över Death Valley. Det här var en annan öken, med smutsig sand, korrugerad plåt, kondomer och navkapslar.
Jag letade ormar, lyfte på brädor och plåt. Under en krossad lastpall fick jag napp. Ormen var lång och svart, osäker på vilken sort, men huvudformen och sättet att ringla sig fram ”raka spåret” avslöjade att det nog handlade om en snok och ingen giftorm.
När jag börjat min vandring var det fortfarande morgon och nästan svalt. Nu var det mitt på dagen och nästan fyrtio grader varmt, en hetta jag aldrig känt sen dess. Fel förutsättningar för en promenad i öknen. Men ormarna och ödlorna lockade för mycket.
Marken bestod av hårt packad sand. Några hålor att fly ner i fanns inte. Ormen försvann in under allt som gav skugga och skydd. Gång på gång lyckades jag skrämma fram den och vår gemensamma väg ledde oss mot några täta snår.
Där tog det stopp. Ormen slingrade in i snåret, nästintill ogenomträngligt av grenar med sylvassa taggar och försvann in under något som såg ut som flera lager wellpapp.
Jag stod en stund och tittade in i buskaget. Grenarna växte tätt och gav en svalkande skugga.

Så såg jag plötsligt hur något rörde sig därinne. Det var som om marken fick liv, kartongbitar och grenar började långsamt röra sig och jag såg konturen av något. En människa.
I profil såg mannen ut som en egyptisk mumie. Han låg med nacken bakåt i en konstig knyck, med munnen öppen och i gapet rörde sig en tunga. Klubbformad och torr som på en papegoja.
Långsamt tog han spjärn med armbågen mot marken och hävde sig runt mot mitt håll.
Hans ena öga blänkte i bladmörkret. Våra blickar möttes i vad som kändes som en minut. Ingen av oss sade något.

Han nappade åt sig några reklamblad för en eskortfirma (de låg spridda överallt), tryckte in dem under wellpappen han låg på och såg tyst upp mot mig igen. Tungan rörde sig i den öppna munnen. Adamsäpplet på halsen likaså. Sedan vände han ryggen mot mig. Rädd vände jag och började gå därifrån – skyndade. Det var som om jag hade Death Valley flåsande mig i nacken.
Jag lät öknen och dess invånare dö ifred.

LUCKA 9: Hege

(Norrlandståget Narvik-Stockholm, 1987) Tåget stod fortfarande vid stationen i Narvik. Jag installerade mig inför den långa resan hem till Stockholm, plockade fram de böcker jag tänkte läsa och baxade upp min tunga väska på hyllan ovanför. Jag hade hamnat i samma kupé som en norsk liten familj. Föräldrar i fyrtioårsåldern med en dotter på sju år. Föräldrarna pratade och skojade med sitt barn. De kramade henne när hon sa något tokroligt och vi log åt varandra. Så reste sig plötsligt de vuxna upp och mamman vände sig till mig. Hon fäste mig med blicken och sa samtidigt med sin mildaste röst: ”Vil du pass Hege? Hun skal åka selv till sin bestemor i Boden.”
Hejdå lugn tågresa, tänkte jag medan tåget långsamt lämnade stationen och jag såg Hege vinka lite för frenetiskt till sina föräldrar på perrongen.
Jag började läsa min bok, men hann inte ens avsluta första meningen förrän Hege påkallade min uppmärksamhet genom att stirra på mig. Med lillgammal röst ställde hon mig en fråga: ”Hva heter du?”
Ibland känns mitt namn liksom inte bekvämt. Det är inte ofta, men jag kan ändå räkna upp ett antal tillfällen då det känns väldigt långt och fruktansvärt… kantigt. Särskilt i samvaro med små norska barn.
”Carl Fredrik”, svarade jag, men Hege var inte nöjd.
”Hele navnet! Du har vel ett etternavn?” sa hon och såg strängt på mig.
”Carl Fredrik Holtermann” svarade jag och kände hur det liksom ekade i kupén när farbror Frost talade.
”Min bestemor bor på alderhjem i Sverige. Hon er veldigt gammel. Vil du ha en Ga-Jol?”
Jag tackade ja till en Ga-Jol. Hege bredde ut två gula servietter på det lilla fönsterbordet och började fördela tabletterna ur tablettasken mellan oss. En och en, i två små prydliga lika stora högar.
”Værsågod, Carl Fredrik. Det her er dine tabletter. Vil du att jeg skal lese en saga for deg?”
Vi hade sju timmar resa framför oss, Hege och jag. Jag lutade mig tillbaka och började lyssna.